– Jag måste, sa läraren jag följde i en skola på Nya Zeeland.
– Varför måste du? frågade jag.
– Jag måste vara ställföreträdande hopp för eleverna för om jag inte hoppas då de har det svårt, vem ska då hoppas och utmana för framtiden. Jag är skyldig mina elever det. Att jag hoppas åt dem när de själva inte gör det. Det gäller i stort och det gäller i smått.
Jag har tänkt på det sedan dess.
Anne-Marie
Jag tänker motsägelsefulla tankar.
Ja – vi behöver hopp för att orka tro på framtiden och skolans betydelse för att skapa ett bra liv.
Samtidigt funderar jag över de bortkvoterade kvinnorna som enligt högskoleministern fått sina drömmar krossade. Är det inte så att deras hoppfullhet har exploaterats under minst 12 år då de har underkastat sig vad som helst för att få det eftertraktade betyget.
När belöningen uteblir känner de sig lurade – de har ju hoppats så mycket och skjutit upp alla tankar på omedelbar belöning.
Vem har varit deras ”ställföreträdande tvivel”? Finns det plats för sådana tankar inom skolan?
Ha en skön vecka!
Detta är nog lika viktigt tänker jag – men en unge behöver inte tvivlet utan tryggheten i att någon vågar tro på just den ungen. Jag tror vi talar om flera dimensioner här. Jag vet bara att den läraren jag hade en lång dialog med lärde mig något väsentligt. Hopp behöver inte vara så stort och visionerande, utan kan också vara ett tryggt förhållningssätt gentimot just den eleven just då eleven upplevde det som hopplöst svårt. Ibland glömmer vi bort att skolan erbjuder en slags vardaglighet, struktur som skapar trygghet och inom den världen ska varje unge få uppleva att någon tror och följer just den ungen. – Ah, du fixade det, så ungefär tänker jag. A-M
Jag är med – det vardagliga hoppet är livsviktigt.
Kanske finns det olika sorters hopp? Den sorten som oroar mig är en form av religiös behaviorism – var snäll så blir det bättre sen.
Det är inte hopp – det är förpackad fostran. Anne-Marie
Bra ord – det ska jag komma ihåg!