Då barn leker är det inget av barnen som säger att – Vi måste ha lugn och ro? Nu måste vi tysta ned varandra. Barn viskar för att leken säger att barnen ska viska. Då barn är i skolan ska de lära sig att vara stilla. Ingen lärare jag vet eller känner orka sitta rakt upp och ned i ett klassrum för att ta emot undervisning. Ingen. Jag har modellat undervisning i mängder av klassrum, med lärare i, och ingen orkar det stillasittande. Ingen. Man vill sträcka på benen. Man vill småviska med sin granne om det som sägs. Man vill sträcka lite på sig. Hämta en nypa luft. Få en stund att tänka själv och ja… ta en fika. Men barn ska kunna sitta still. De försöker verkligen. Det försöker.
Och detta med lugn och ro. Jag tänker alltid att lektioner och lärande är allt annat än lugn och ro. Nya saker som barn blir nyfikna kring gör att de vill komma närmare. De sträcker på sina kroppar för att se. De ropar ut i sin iver. De frågar massor och glömmer att räcka upp händerna. De är intresserade. Jag har lärt mig att se detta intresse och låta det få fortsätta leva i mina klassrum. Inte har jag tystat ned diskussioner eller samtal kring det som är i fokus. Tvärtom. Om jag inte säger något om hur tyst det ska vara är det inte en kotte i klassrummet som säger något om den. Är jag en lärare som ständigt påpekar i hembrev och i klassrum hur stökigt det är (utan att egentligen beskriva vad som är stökigt) och hur svårt det är för eleverna att vara tysta, kommer elever att säga att det är pratigt i klassrummet. De vill vara till lags och vill vara läraren till lags.
Jag har däremot talat om hur man talar och lyssnar till varandra. Jag har också givit talutrymmet och gjort det friare genom att låta alla elever tala under en viss tid, och genom detta tagit bort handuppräckningen. Det betyder inte att det är kaos i mina klassrum, tvärtom. De flesta som besökt dem har vittnat om att det är just arbetsro. Just arbetsro. Jag har haft skolverket på besök, jag har haft inspektion av skolinspektionen och ingen har sagt något annat än att eleverna har lärt sig. Och javisst – jag har lärt mina elever hur man går omkring i ett klassrum, hur man frågar om man får vara samtalspartner, hur man utvecklar samarbeten, hur man inkluderar en nyfiken i det arbete man håller på med. Allt detta arbete som jag gjort som lärare är långsamt metodiskt arbete. Och visst kräver jag absolut tystnad. Visst kräver jag ibland eget tänkande. Visst kräver jag ibland att vi prövar hur det är att inte röra sig, inte prata, knappast hosta då vi prövar hur det är att vara en gömd och hotad Anne Frank.
Arbetsro inträffar då eleverna har arbeten att göra och tänka om. Arbetsro blir till då läraren har skapat ramar för hur arbeten kan gå till. Arbetsro blir till då läraren är förberedd och klassrummet är ordnat för att alla elever kan delta och känna sig välkomnade med namn och person. Det är ett stort, stort, stort arbete att skapa arbetsro.
Ibland har jag tänkt – att schema stör det som är pågående – att ringklockan ringer ut alldeles för högt. Jag skulle gärna ha en liten pingla att pingla ut mina elever med. Mjuka toner. Mjuka avslut.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
