Ellen Key skrev i ”Barnets århundrade” om hur kunskaper utan samband var som att kasta stenar i vatten. Plupp. Plupp. Hon ansåg inte att lärandet ser ut så. Och jag tänker också i de banorna. Att kunskaperna måste omsättas, gärna i ett helt nytt problem, i ett nytt sammanhang, kanske i ett annat ämne. Det är stor risk att kunskaperna man får blir just så tillfälliga som ett plötsligt regn, och sköljer genom stuprör, samlas i en vattenpöl och torkar bort. Om eleverna inte lär sig för sig själva utan för proven, om eleverna inte får prata om sina kunskaper efter att ämnesområdet är färdigutbildat är risken stor att kunskaperna avslutas i ett papper.
Jag lyssnade på en elev som förklarade en process i ämnet kemi. Jag frågade henne om hon kunde hämta en annan förklaring, exempelvis ur ett annat ämne. Hon tänkte till en stund, i ansiktet spår av grubbel sen kom det en förklaring. Hon såg glad ut. Såg ut som hon plötsligt förstod.
Jag tänker att vi alltid kan ställa oss frågan: Hur löser du ditt nästa problem? Hur löser du det här i ett annat sammanhang? Hur förstår du om du får förklara fritt?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Älskar dina inlägg! Vad var det eleven förklarade och till vilket ämne kunde hon omsätta sina kunskaper? *nyfiken*