Jag läser om riskkapitalbolag som lägger ned skolverksamheter som inte är lönsamma. Och jag tänker på en tavla som en gång ställde den samhälleliga frågan om eleverna själva ska bli lönsamma.
Vad gör detta med skolan? Vad är lönsamhet? Vad är samhällsansvar? Vad är en skola?
I DN läser jag om hur elever betalar för pedagogiska luftslott. I dessa luftslott finns ingen pedagogik. Undervisningen existerar inte. Det övergivna är de elever som själva ska uppfinna lärandet, ensamma spegla sig i sina kunskaper och de som utan ledning och relationer ska hitta mening och upptäcka samband.
Den återkommande svärtan kring skolan får nytt bränsle och vi som arbetar i den ny sorg och ny ilska. Pedagogik är skola. I skola pågår en pedagogisk verksamhet. När det inte pågår någon pedagogisk verksamhet pågår ingen skola. Då är det ett rum, ett hus, en plats för något diffust som samlar unga under ett tak.
Vi måste alla verka för att alla skolor får vara just skolor där den pedagogiska verksamheten ständigt förnyar, förbättrar och fördjupar betydelsen av skolan. Eleverna knyter an till sina skolor, sina lärare och sina klasskamrater. De må veta att de går i den sämsta av skolor men upplever inte att det stämmer, de tycker att de lär sig och de tycker om att komma till skolan. Elever tycker om sin skola. Och vi måste låta eleverna få göra det. Det betyder att varje skola, oavsett var det ligger, kan börja ge skolan tillbaka sin glans och sitt inre värde. I den egna skolan kan vi lyfta vår skolas vilja att skapa och förbättra. Eleverna har rätt till den skolgång vars innehåll ges i de nationella målen. De övergripande och de gemensamma. För varje skola i nationen.
Och detta med vinst. Jag värjer mig för vinstintressena rörande skolan. Den vinst skolan kan generera handlar om andra värden och möjlighet att kliva ut i samhället, bli rik på valmöjligheter att välja skola efter grundskola, hållbara skolor som inte lovar mer än de kan hålla, lockar med något som ligger i tiden, och sedan upptäcker att skolan inte gav utdelning i egna fickor, ja åtminstone inte tillräckligt, och ge eleverna den bittra kunskapen om hur det är att gå i en skola där vinsterna räknas och långsiktighet äventyras. För att inte tala om grusade drömmar och tron om den skola man valt varit den bästa. Det finns skolor som drivs av privata initiativ som låter vinsten gå tillbaka till verksamheten, och dessa borde lyftas fram som föredömliga, för goda exempel behöver vi.
Jag önskar också hoppas om skolan runt hörnet. Den i elevernas närområde. Den man kan gå eller cykla till. Den som betyder skola för många elever. Den skola de kan se från sitt köksfönster, ta bussen till för att de bor ett litet stycke därifrån. Den skolan. Den ska vi gemensamt polera fram och göra stark och betydelsefull. Det betyder att vi alla medverkar till det nationella uppdrag vi har genom att verka i de skolan vi är i, göra skillnad för eleverna just där vi befinner oss, diskutera pedagogik och elevernas dagliga lärande där vi finner den och där vi upptäcker den. Stärka professionen. Göra skolans värde synligt. Tro på den! Tro på det vi gör! Och ge eleverna sin dagliga rätt att vara lärande i gemenskap med andra. Se värdet av vår skola! Den där vi är i.
Det står i grundskolans styrdokument att skolan är generös. Att ta ut vinst är allt annat än generositet. Det är girighet.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
