Pedagogiska samtal: Vad är en bra skola? Eller en tillräckligt bra skola?

Vi talar om skolans brister, men vad är en bra skola? Ofta blir svaren reducerande och pekar mot det skolan inte har. Men vad har skolan? Varför listar vi inte det vi har, det vi kan, det vi gör, det som sker?

Jag tänker ofta att skolan där eleverna ser glada ut, möter vuxenvärlden med frågor och berättelser, där lärarna diskuterar pedagogik i det taklösa lärarrummet, där språket ryms i varje lektion, där eleverna får vara delaktiga, medverkande, påverkande, undrande, frågande, okunniga, kunniga och utmanade är en bra skola.

Jag tänker också att skolor som börjar förändra sin skolmiljö är bra skolor, där lärarna vill, kan och får pröva nytt. Där frågorna diskuteras i skolan, utvecklas där med det synnerligen viktiga förhållningssätt från lärarvärlden – att vara där man är. Bland eleverna och i och följande elevernas lärande.

Att elever som står på språng ut mot nästa skolform: gymnasium, högskola, folkskola kan känna att de har sin gamla grundskola i ryggraden med betyg som säger att ”jag är tillräckligt bra på matematik och behärskar mitt tal och min skrift med demokratisk förmåga och … jag längtar efter att fortsätta plugga”.

Men bra? Vad är en bra skola? När är vår skola bra? Vad betyder bra? Finns det andra sätt att undersöka skolans värde? Vad betyder lärandet för livet? Själva livskänslan? När är skolan good enough?

Frågor, frågor, frågor!