Det händer att lärare gråter

Körling fotograferar 2013

Det händer att lärare gråter. Inte för att arbetsbelastningen är för stor. Inte för att betygen ska sättas. Inte för att kopiatorn är trasig. Inte för en sömnlös natt där stressen rider hjärtat i galopp. Inte för en elev som sätter krokben för sig själv och för läraren. Inte för att maten under lunchen får ätas i all hast. Inte för att uppkomna problem känns övermäktiga. Inte för att …

Det händer att lärare gråter. För att kollegan fällde en elak kommentar. För tystnaden kring frågor läraren tar upp lämnar ett svart hål som inte längre kallas pedagogik. För att skammen att verka i en skola där lärare gör så mot varandra gör ont och kväver till tystnad, för att de svarta och tunga orden inte hör hemma i professionen utan fastnar i lärarens inre, gnager där. För att läraren vill göra ett bra arbete och söker professionell kontakt men puttas åt sidan av himlande ögon. Det händer att lärare gråter.

This entry was posted in Ansvaret, Hinder för lärande, Kommunikationen, Ordförrådet, Sorg, Strategier, Styrdokumenten, Värdegrunden. Bookmark the permalink.

5 Responses to Det händer att lärare gråter

  1. Maj andersen says:

    Jag blir både matt och förbannad, den som tycker sig ha rätten att kränka en kollega har inget i skolan att göra! Kan man inte hålla sina gränser gentemot vuxna kamrater kan man garanterat inte heller göra det mot barn och unga. Skolpsykologen

  2. Anne-Marie Körling says:

    Nej, men det händer.

  3. Jenny says:

    Jag är nyfiken på att veta mer om dina egna erfarenheter av detta. Hur många erfarenheter har du själv av ett sådant arbetsklimat? Blir du fortfarande avvisad och ifrågasatt?

  4. Anne-Marie Körling says:

    Ja det har jag. Skolan är en arbetsplats där varje lärare kan vara utsatt för stort tryck, från eleverna, från andra kollegor och kan bli bittra och nedlåtande. Det är kanske svårast att bli negligerad och förminskad då den egna lusten är stor. Att få den naggad i kanten, tystad.

  5. mina says:

    Åh, jag känner tyvärr alltför väl igen. Hände mig i början och flera av mina vänner. Unga och ambitiösa, fulla av idéer. Skulle tystas, rättas in i leden. Klappades på huvudet. Kallades lilla gumman. Vi grät. Men vi gav inte upp. Vi rättade inte in oss. Vi hade varandra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *