Jag läser Tove Janssons bok Muminpappans memoarer, 1968 och tänker
– Den här berättelsen skulle jag läsa för mina elever!
Boken handlar om hur muminpappan drabbas av en förkylning och till följd av den leda och den dödsångest (min tolkning) den ger måste sätta sitt liv på pränt. Det blir en naturlig följd då muminpappan upptäcker att hans gärningar och livsäventyr inte går till historien annat än om han skriver ned dem. Muminmamman stöttar naturligtvis. Som den kraft hon är för andras möjligheter letar hon upp ett skrivhäfte till muminpappan.
Det underbara att på fullt allvar uppfatta sig själv som författare beskriver Tove Jansson genom att berätta om muminpappan. Han polerar sin historia, gör den lite mer intressant, glömmer annat och är hjärnan bakom bland annat huset muminfamiljen bor i. Han skyddar sina släktningar och vänner genom att ge dem andra namn och att de gestaltas i annan form men gör också tydliga förklaringar om vem de representerar i verkliga livet.
Jag läser, skrattar och tänker undervisning. Att läsa in sig i muminvärlden är att spegla sig, känna igen sig, upptäcka sig själv, se världen, förstå den och hur vi är som människor.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
