Med hjärtat läser jag dikt. Förståndet kommer senare. Jag förstår något utan att veta vad. Jag läser vackra ord i följd. Ett innehåll blir inte en mening utan en bild. Bilden målas upp inom mig. Allt är ord. Bilden är också ord. Men en bild är vad jag får.
Jag sökte efter hjärta. Det är en sådan dag. Man söker hjärtan. Helst Allas Hjärtan. Men diktsamlingen tar omvägar över andra ord. Hjärtat går inte att finna. Själva ordet hjärta står ingenstans. Men mitt hjärta får sitt.
Så hittar jag en strof med ordet hjärta i:
”ja … hjärtat blåser som ett papper genom de ogästvänliga passagerna”
Och jag förstår inte trots att jag förstår. Jag gör inte läsningen till en plåga där jag avkrävs allt av analys, läsförståelse, min egen stämma i diktens, vad jag tycker och tänker, hur jag förstår, vad jag förstår. Jo, jag förstår ordet
- hjärta
- blåser
- som
- ett
- papper
- genom
- de
- ogästvänliga
- passagerna
Orden kan jag förstå. Men inte Tomas Tranströmers strof. Hans språk är inte mitt. Orden är våra gemensamma var och ett. Men inte hur vi sätter dem samman. Inte hur vi väljer innebörder. Jag förstår vartenda ord. Men jag förstår inte meningen. Det gör inte dikten till något jag vänder mig från. Jag stannar vid att jag läst. Jag stannar vid att hjärtat fått något jag anar att hjärtat behöver. Det blåser så överallt. Vi behöver kappor om våra hjärtan. Vi behöver knäppa om oss.
Så läser jag Tomas Tranströmers dikt igen. Dikten heter Gogol. Jag tänker på författaren Gogol. Jag tänker på mästerverket Kappan. Den kappa Gogol skrev om.
Jag tänker på hur kallt det är när kappan vänds efter vinden. Jag tänker att man kan knäppa kappor mot vinden. Innanför slår ett hjärta.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
