Ett barn är si eller så. I skolan säger vi ofta att barnet är. Vi kan tänka att barnet blir. Genom att vi ger, ser, medverkar, påverkar och utmanar. Då blir barnet något annat än det barn vi föreställer oss. Varje gång vi säger att barnet är si eller så borde vi tänka hur kan jag påverka genom den jag är och den jag kan bli. För berättelserna om barn är vi ansvariga för. Vad kan vi berätta? Hur ska vi berätta? Vad gör våra berättelser med vår inställning och vår föreställning? Barnet blir intresserad av det vi ger, barnet blir inte intresserad av det vi ger. Det gör inte barnet till ett barn som är intresserat eller inte intresserat. Det gör något med innehållet. Det gör något med pedagogiken. Det gör något med hur en lärare måste tänka och förändra.
Att slå fast vad ett barn är problematiskt om vi inte är beredda att förändra berättelsen om samma barn. Jag tänker ibland på skolberättelserna om mina barn. Så sällan de stämde. Men även om de inte stämde med min bild och mina erfarenheter av mina egna barn blev skolans ord kungsord. Så verkar skolans ord. Därför är det viktigt att tala om det elev och lärare kan dela. Något i det yttre. Vi ska tala lärande.
Vi kan inte säga:
– Han kan inte matematik. Kursplanerna är för omfattande för att kunna skriva ut en elev så totalt från ett ämne. Han kan inte engelska likaså. Självklart kan eleven engelska. Hela samhället annonserar det engelska språket. Vad eleven kan måste in i berättelsen om elevens lärande. Om detta kan eleven själv tala, berätta och beskriva. Om eleven får frågor om det.
Många av skolans frågor handlar om andra saker. Om lugn och ro. Om ordning och reda. Varenda fråga skulle beröra det svåra området; Hur lär du dig? Hur förändrade detta ditt liv idag? Hur skulle du beskriva att du lär dig? Om du inte lär dig hur kan jag förändra min undervisning så att den skapar lärande inom dig? Berätta!
Skolan ska lyssna.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
