Igår samtalade jag med elever som förberedde sig inför ett prov. De fick skriva en lapp att ha med sig under provet. Fylla lappen med den fakta de ansåg sig behöva minnas. Samtalet om fusklappens innehåll var rikt. Själva samtalen visade att eleverna redan kunde det de skulle få prov på. Och så ska det vara. I det kollektiva klassrummet förbereds för en timmes självständigt ensamt arbete; den att skriva svar på ett prov. Jag fick höra berättelser om hur man skriver en ”sån här bra lapp” och hur man kunde tänka för att göra det. En elev berättade att eleven ägnat hela lovet åt att skriva lappen, öva framför föräldrar och banda in sina kunskaper för att också höra dem.
Jag tänker strategier. Jag tänker på mina egna anteckningar. Jag väljer ut det jag behöver, sållar bort sådant jag redan kan och känner mig säker på. Jag skriver upp det jag behöver stöttning i, eller för att inte glömma något mycket, mycket viktigt. Det där med fusk. Vi kanske kan ersätta missvisande ord ur den pedagogiska verksamheten med lärord som visar vad, hur och varför.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
