Jag lekte med tanken att ensamt arbete inte längre fanns som begrepp. Att det inte längre var en pedagogisk idé om att varje barn skulle lära sig själv och genom ensamt arbete. Lärande är något som sker i gemenskap. Jo, visst kan man lära sig genom att läsa en bok själv, men då är den läsningen också byggd utifrån relation. Eleven som läser har knutit an till boken, berättelsen eller personerna i den.
Jag tror på korta intensiva samtal mellan elever för att diskutera och argumentera, lyssna och samtala. – På dina lektioner hinner eleverna inte med något annat än att hålla sig till det ni har i undervisning, sa en av mina många skolbesökare. Och så är det. Jag håller i innehållet som vore det ett glas vatten, släpper det aldrig med händerna, och genom det och förberedelser för på hur många sätt vi ska möta detta innehåll, full av öppna frågor, ger jag eleverna möjlighet att under korta intensiva stunder diskutera det vi frågar om.
– En minut. Använd detta ord i egenkonstruerade meningar. Lyssna på varandra.
Och så sätter eleverna igång. Jag får lyssna in under en minut. Och jag lär mig hur jag ska utveckla mina frågor. Jag lär mig också att jag alltid måste ha en plan för hur jag ska iscensätta det som är nytt för eleverna och när jag ska utvärdera det jag velat göra om i min undervisning. Det som är nytt tar tid att lära sig. Jag kan inte omedelbart begära att eleverna är med på noterna.
Jag införde:
- samtalspartner, den närmaste du kan ha för att tala högt om ditt lärande och ställa frågor eller dela text
- diskussionspartner, den du ska argumentera med, och då ska du ta en ny vid varje tillfälle
- högläsarvän, med den du delar dagens text med, lyssnar till och läser för. Hela texten ska läsas mellan dessa två.
- självständigt arbete fick ersätta det ensamma. Självständighet är något helt annat än ensamhet. Man vill pröva själv.
Skolan är en social och kulturell mötesplats. Lgr 11 i det inledande kapitlet.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
