Att låta dagen bara få breda ut sig och forma sig själv. Agendorna som skjuts åt sidan. Blicken mot himlen. Fåglarna som ritar sina streck över den. Molnen som vandrar som stora bomullstussar över mig skuggar en stund och ger sig sedan av mot ny mark och ny utsikt.
Dagen som inte fylls fyller sig själv. Ekorren som plötsligt springer över husfasaden följs av mina ögon. Jag ser den klättra. Ser den stanna upp. Ser den ta fart och vips är den borta. Den där långsamheten som låter mig upptäcka det som finns runt den plats där jag oftast är. Ibland hörs röster. Från långt håll närmar de sig och för en stund går samtalet att förstå, några steg till och samtalet blir ljud som bärs bort av de promenerande.
Jag somnar utan att somna. Min hjärna vilar ut. Mina händer slår sig till ro och fötterna läker ut sina skavsår. Från balkongen inunder kommer dofter av mat, strax hör jag knivarnas möte med tallriken och tystnaden maten erbjuder då vi tuggar i oss den. Ett flygplan flyger över med sin öronbedövande kraft och skakar om tillvaron och hastigheten för en stund. Boken på magen. Mina andetag går djupare och längre ned i kroppen. Boken gungar där den ligger.
– Får det bara vara så här? gnager en röst inom mig. Får det vara så här en sommardag? Måste vi inte göra något?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
