– Du gör det utan att blinka, sa läraren jag modellade undervisning för. Eleverna får aldrig en möjlighet att säga nej, vill inte, ååååååå, näe, måste vi. Dom liksom överrumplas och så är de med på lektionen. Hur gör du?
– Jag håller i frågan och ämnet som vore det en fotboll, svarade jag. Jag har bollen. Jag ser målet. Jag har mina lagkamrater. Och passar vidare. Det är blixtsnabba beslut. Handlar om att inte tappa bollen. Handlar om att ha ögonkontakt med den som ska ta emot den. Jag ser blickarna och har kontakt och passar frågan vidare. Finns alltid en lagkamrat som är beredd att ta emot bollen. Jag litar på bollen, laget och att vi kan.
Sen låter jag bollen passas vidare från elev till elev. Då alla har dribblat kommer bollen tillbaka till mig. Frågan har varit på spelplanen, alla har fått göra något med bollen. Då tar jag tillbaka bollen. Som en lagkapten. Håller den. Sammanfattar. Som om jag vore Zlatan. Jag kan skjuta högt, springa fort, få med mig lagkamraterna och ibland göra oväntade passningar som gör att laget måste vara uppmärksamma.
Tänk fotboll. Om vi tvekar, inte tror på vårt innehåll, inte kommer igång med spelet tar något annat överhand, bollen kommer inte i rullning. Läraren kommer med bollen, skapar energi för spelet, håller kontakt med lagkamraterna, håller ämnet. Håller.”
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Hej!
Jag har fått tipset att dra ett namn varje gång jag ställer en fråga till eleverna för att det ska bli rättvist. Vad tycker du om det? Tappar man lagspelet då tror du?
Jag brukar se till att alla får behandla frågan. Över tid kommer de att delta. Jag låter elever tala en minut om det vi har i fokus. Frågor får eleverna besvara så att alla kan höra dem. Pass använder vi alla om vi vill stå över. Det brukar eleverna göra till en början men över tid deltar alla. Är mycket noga med mitt förhållningssätt. I all vänlighet, A-M