– Idag är är det köttbullar, skrek eleverna.

I skolmatsalen serverades köttbullar. Det smakar gott i elevernas munnar. Jag minns den gång då jag skrev en mening ur en bok:

I matsalen serverades köttbullar, potatis, lingon, gurka och sås.

Meningen skapade livliga diskussioner mellan eleverna. En del ville ändra ordningen i meningen. Upprörda var de. Och upprördhet är engagemang.

Det borde stå så här sa eleverna, och jag skrev:

• I skolan fick de potatis, lingonsylt, gurkbitar, sås och så ger mattanten dit fyra köttbullar, man får bara fyra, på tallriken.

– Nej, det ska stå så här:

• I skolmatsalen fick de kokt potatis, skivad gurka, lingonsylt, brunsås och så får man tjata sig till köttbullar om man vill ha fler än fyra av tanterna som jobbar där.

Ja, som ni förstår skrev vi många meningar om texten hämtad ur elevernas vardag.

Det är då man drar sina ess ur undervisarärmen: De litterära köttbullarna som författarna beskrivit och därmed kan lektionen namnges:

Vardagsköttbullen rullar in i boken! 

En litterär köttbulle återfinns i Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga;

Då har lektionen tagit fasta vid den text eleverna möter i skolmatsalen, det vardagsspråk eleverna använder i sitt tal, två olika författares beskrivningar där köttbullen har en central plats. Och för att trudilutta upp det hela så sjunger vi att vi vill ha köttbullar, köttbullar, köttbullar.