Värdet. Allt oftare talar jag om det. Skolans värde. Lektionens värde. Värde. Det finns ett isländskt uttryck jag använder: Guld ränner dit guld bor.
Det är ett värde vi själva måste ge skolan och lektionen. Ibland måste vi stänga av mot de övriga, omvärldens berättelser eller lärarkollegan som sticker hål på arbetsglädjen genom att påpeka att det minsann … för att se in mot det vi själva gör tillsammans med dem vi verkar för – eleverna. Vi måste ensamma våga se hur lektionen utvecklades, ensamma våga ta åt oss glädjen över att eleverna engagerades och att de medverkade, ja, kort och gott tyckte att det de fick lära sig var meningsfullt.
– Du måste se ditt guld, skrev jag till en kollega. Du kan sätta ord på detta guld.
Nu är guld inte rikedomen utan värdet. Elever deltar för att läraren tror på sitt innehåll och de lockas in i det genom att läraren kan, vill och vet hur. På ett visst klockslag går jag genom skolan, en pedagogisk promenad, och utforskar hur skolan tycks mig under några minuter. Kl. 10.32 var alla gemensamma utrymmen som korridorer, öppna platser och expeditionen tom på elever. Alla satt i sina klassrum. Lärare var där, undervisade, händer i luften, presentationer av elever och jag tänkte att guld ränner dit guld är. Lektionernas värde.
Från ett hörn av skolan hörde jag en liten stämma. Den kom från någon toalett. En elev ropade:
– Jag kommer snart.
En lärares stämma hördes från ett annat håll
– Så bra!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
