Undervisningens värde och hundradels sekunden då man förlorar det

Jag undervisade. Säker stod jag där i klassrummet. Innehållet rikt. Evert Taubes text Brevet från Lillan i textsamtal och så sången hämtad från Youtube. Eleverna var med. Det tysta lyssnandet. Det en aningen långsamma. I en hundradels sekund hinner tanken slå mig

– Tänk om de tycker det är för långsamt. Tänk om de inte …

Det där tvivlet som plötsligt gör läraren tveksam. Det där tvivlet. Som om Evert Taube inte skulle kunna fängsla eleverna. Som om de inte skulle kunna låna lite koncentration av mig, deras lärare. Som om. Den där hundradels sekunden då innehållet förlorar sitt värde och något annat värde görs större.

Jag tänkte. Nej Anne-Marie. Värdet är i din lektion. Håll i det värdet. Håll dig fast vid övertygelsen av värdet av din lektion. Ge mer värde till det du undervisar om. Då hörde jag Evert Taubes stämma igen:

Här slutar brevet från din Elinooooor.

Eleverna lyssnande. Värdet. Lektionen. Det måste läraren hålla. Lärandets horisont har eleverna ingen aning om. Att lyssna till en gammal man som skrivit melodin till sin dotters brev är allas egendom. En gång var brevet från Ellinor ett brev till hennes pappa. Om detta pratade vi mycket om.