Han berättade för sin mormor om böckerna jag läste i skolan. Han berättade ”att idag läste Anne-Marie fyra kapitel”. Han berättade att han älskade mumintrollen. Han berättade om böckerna.
Jag lyssnar till vad som har berättats. Om lektionerna han mindes. Han log alltid sa rösten i telefonen. Ja, då han berättade om vad ni gjorde i skolan.
– Han finns inte mer, sa rösten.
De så drabbade. Det så drabbande. Orden om någons död går inte att famna. De studsar mot oförståndet. Det livs levande oförståndet. Den kalla döden. Den där punkten. Den sista. Den är aldrig någon saga.
En punkt för återvändo. Till minnena. Till det som gör att vi minns. De gemensamma berättelserna. De där ögonblicken av minnesbilder som kommer från livet självt. Ögonkasten. Leendet. Den vilsna stunden över matematikboken. Ögonen som lyssnade till muminmammans packning av en väska.
– Läs igen. Läs igen. Läs igen.
Jag läste för 28 elever. Jag läste för var och en av dem. Så läste jag. Jag läste för livet. För eleverna. För skrattet. För allvaret. För språket. För rymden. Jag läste om och om igen. Meningar som fick barnen att kikna av skratt. De där kollektiva skrattet. Det där med att vara ihop.
– Jag minns. Jag minns att han kunde tänka sig gå i skolan. Jag minns att han påverkade mig. Att han gjorde mig till en givande högläsare. Jag minns.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
