Jag grubblar på det ensidiga att se på läshastighet som ett bevis på att man kan läsa. Jag undrar detta:
- Läraren som bedömer läshastigheten – har läraren belägg för vad som anses som långsam läsförmåga – eller utgår läraren från den norm som blir i den grupp som läser samma text?
- Varför läser elever samma text och samtidigt?
- Om man bedömer läshastigheten – vad är det man bedömer då?
- Läshastigheten – vad anger den?
- Läshastigheten – vad uppmuntrar vi lärare med att tala om den och kanske bara om den?
- Vad förlorar vi på att fokusera på den aspekten?
Jag måste problematisera det här. Det är en slags förenkling att titta på just detta. Det är i och för sig väldigt enkelt, för en del läser långsamt och en del är klara snabbt. Allt i skolan som blir klart snabbt premieras ofta.
Jag premierar inte fortarbete eller snabbläsning. Jag funderar över hur långsamheten kan vinna mark i skolan. Kanske behöver vi just den? En långsamhet som orkar gå till djupet med en del frågor. En långsam läsning där reflektionen finns och viljan att förstå utvecklas. Det ordas mycket om hur läsning och förmågan att läsa inte längre är på djupet utan att vi alla läser flyktigt och snabbt, kanske inte ens orkar läsa en hel bok.
Jag funderar. Vill egentligen inte ha några svar. Jag håller mig öppen för mitt tänk.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
