Läsa för långsamt … varför är det en brist?

Jag kan inte släppa den här frågan om läsning och hastighet. Jag tänker på mig själv. Jag är en snabbläsare. Det har alltid varit en god förmåga. Det vill säga på den enda plats där jag fått min läshastighet mätt, bedömd och framlyft.

Det var läraren som satte en slags klocka i klassrummet som alla skulle hinna läsa på en viss tid. Så vitt jag vet har aldrig någon lärare läst texten i sin helhet och tagit tid på sin egna läsning, hur snabb den är, bedömt sin förmåga att samtidigt reflektera, skapa inre bilder, förmåga att stanna upp för att bättre förstå, tänka i relation till innehållet,  för att göra en slags bedömning av vilken tid det kan komma att ta för eleverna. Jag tror att läraren bedömer efter ett ungefär – alltså hur många elever som är klara ungefär samtidigt så blir de en norm – och därmed drabbas de som behöver mer tid.

Om läraren tror att en läsning tar si eller så lång tid så gör läraren ett antagande utifrån de som blivit klar ungefär samtidigt. De elever som inte har läst klart blir då stressade. Stressade känslor försvårar saker och ting för eleverna. Läsningen går långsamt och man skyndar sig för att stressa sig färdig för att inte avsluta sin läsning i den tid som eleven själv behöver.

Om läraren inte bedömer innehållet och lyfter fram diskussionen så kan det mycket väl hända att de som läst snabbt och fort inte alls förstår texten på det djupa sätt som läsningens innehåll kräver.

Jag har aldrig, aldrig, aldrig fått min läshastighet mätt någon annan stans än i skolan. Jag har aldrig förstått varför den är viktig. Det är väl snarare så det absolut viktigaste är att jag förstår innehållet.

Jag tänker på mig själv. Jag har läst utan klocka i många, många år. De flesta texter jag läser kräver oändligt mycket tid av mig. En dikt av Tranströmer arbetar jag fortfarande med att förstå, tolka och tänka kring, en krönika i någon tidning läser jag med ledighet och nöje, en roman får jag läsa om och om igen för att vidga min förståelse (Raskolnikov i Brott och Straff är en psykologisk karaktär som jag återupptäcker då och då) och min sista bokläsning – den av Tor Wennerberg har jag läst synnerligen noggrant och sökt gemensamtänka i förhållande till.

Nåde den som satt en klocka och bedömt min läsförmåga efter den. Klockan klämtar… men inte för läshastigheten.

Anne-Marie,

som hellre vill ha en långsam och noggrann läsare vid någon kärnkraftsanläggning, hos en läkare, hos en kemist, hos en … om du vill läsa andra artiklar om denna läshastighetstanke får du söka under fliken Läsning här på bloggen. Jag har skrivit flera inlägg om denna förmåga.