I fönstret frestar de mig. Gång efter annan. Semlorna. Gunnarssons semlor gick jag förbi idag. Fönsterfrestelserna. Men de finns också i litteraturen tänkte jag och försökte stå över och inte gå in och köpa mig några stycken. Ture Sventons temlor pöser över med grädde. Att förvandla dem till små, små, små och när man behövde dem så … blev de stora och mumsigt goda:
”Det bästa Ture Sventon visste var semlor. Om han var glad så ville han ha en semla att festa på, och om han var ledsen, så ville han gärna ha en semla att pigga upp humöret med. Och konditori Rosa var det enda ställe i hela staden, där man kunde få semlor året om.
– Fyllda? frågade frökan Jansson.
– Naturligtvis! Mycket fyllda. Vi tar dem på krita så länge.
Rosasemlorna kom snart, och de var alldeles utmärkta – stora, lagom bruna och med mycket grädde, som pöste över åt alla håll. En sådan semla är just vad man behöver, …”
Ur Ture Svenston privatdetektiv av Åke Holmberg, 1987
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
