Varför är skolan så fyrkantig (som borden du fotograferat)? Sonen gick stolt och glad iväg med en bok om rymden härom dagen. Man har ”njutläsning” varje dag i skolan. Fint ord, tycker jag. Sonen tänkte njutläsa i sin rymdbok eftersom han är så intresserad av rymden.
Väl i skolan talade fröken om att ”sådana böcker läser vi minsann inte när vi njutläser, då läser vi skönlitterära böcker och förresten är boken för svår för dig att njutläsa”. Sonen, som går i första klass och som börjar uppskatta det där med läsning, kom hem, lätt krökt i ryggen och talade om för mig att ”jag är en av de som läser sämst i klassen”. Vad skall man säga. Fyrkantigt, stillasittande, kanske…
Mitt pedagogiska hjärta snörps ihop till ingenting. Det står i läroplan, kursplan och skollagen, barnkonventionen att skolan ska uppmuntra och bejaka elevens egna intressen – det är nästan lite märkligt att benämna den läsningen med njutläsning och den läsningen som han inte får göra. Läsa behöver inte vara njutbar, den kan handla om sorg, ilska och andra saker som inte är njutbara men angelägna.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Anne-Marie – hemska tanke – kan hans fröken vara en sådan där humanist som inte förstår att teknik och naturvetenskap är njutbar läsning. Kan det vara en brist att fröken inte förstår sig på pojkar och deras intressen.
Stygga och hädiska tankar av Plura som inte förstår varför sådant inte skulle vara njubart!!
Det var ju min son då, som var den som ville ”njutläsa” om rymden, men som inte fick det. Och jag, som har en långhistoria av att känna mig kidnappad i skolans värld (trots att jag själv är lärare), med en dotter som under flera års tid inte fick rätt bemötande runt sitt funktionshinder, känner mig återigen maktlös. Varför kan inte fröken förstå att alla barns intressen måste tillvaratas, att alla barns framtid är ljus – om man möter dem på rätt sätt?
Önskar bara att lärare fick byta perspektiv – jag tror dem inte om något ont – mer om aningslöshet i det godas tecken. Anne-Marie
Precis, vad jag tänker också. När jag läste till lärare för ungefär 20 år sedan så upplevde jag att de flesta av mina klasskamrater hade valt att utbilda sig till lärare för att de tyckte om barn och ville hjälpa barn i sin utveckling, typ. Problemet för många lärare (och människor i allmänhet) är att man har svårt att se att det finns olika lösningar på ett problem.
Vi måste stå på de uppväxandes sida, och jag vill att det finns oändligt många lösningar på saker och ting runt barn. A-M