– Kolla den där eleven, han låtsas bara att han läser, sa någon jag lyssnade till en gång.
– Ja, menar du att han inte gör det han ska, att han inte läser det han ska, svarade någon annan.
– Ja, vi får ha koll på honom för så får han inte göra. Sitta och låtsas.
Jag tänker – att detta är inte rätt. En elev som läser eller inte läser är egentligen inte frågan. Den elev som lärarna talar om har förstått hur att göra så att det inte märks. Den eleven sitter alldeles tyst och låtsasläser. Det man inte kan göra är att göra stickprovsundersökningar på att eleven läser utan pedagogiskt undra hur eleven läser. Detta pedagogiska hur är en del av processen att förstå lärande situationer i klassrummet. Denna elev har faktiskt anpassat sig till uppdraget att läsa men det visar sig sedan att man genom att titta på honom upptäckt att han inte läser. För mig är hela situationen absurd. Det räcker inte med att se, och det räcker inte med att se på avstånd. Det måste till dialog och samtal med eleven, om hur eleven läser, vad eleven läser och om innehållet i det eleven läser. Dessa dialoger och samtal ska vara värdiga och inte förutbestämda utan autentiska och verka för att faktiskt undersöka hur eleven förstår innehållet och med hjärtat och omsorgen om att stötta om eleven har problem med just denna text, eller kanske svårt för att koncentrera sig just idag eller kanske under flera dagar.
Jag har funnit att läsning kräver otroligt mycket av elever. En del elever som läser orkar inte med koncentrationen utan tankarna drar iväg. Oftast, då jag har undersökt detta, visar det sig att eleven har det lite knepigt någon annanstans, kanske bråkigt hemma, och om det inte har upptäckts innan så syns det då eleven ska läsa koncentrerat för sig själv. Då orkar eleverna inte. Det är min erfarenhet. Boken och eleven är dessutom alldeles för ensamma ihop. Gift boken och eleven med ett innehållssamtal och en lärare. Det är ett bra recept. Kontrollbehovet skjuts då åt sidan. Och istället träder pedagogen in och fram. Lärandet blir i fokus.
Lärare kan ställa sig frågan – hur kan jag undervisa dig, hur kan jag hjälpa dig, hur kan jag stötta ditt lärande, hur vill du ha hjälp, stöd, uppmuntran?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Dina ord är som örongodis för mina nyfunna öron.
Tack för dina kloka ord!
Det är precis så det är, klassläraren kommer och knorrar till mig som är speciallärare, vill att jag ska göra en bedömning men då har klassläraren oftast glömt att fråga eleven själv först.
”Bedömningen” klarar eleven nästan alltid bäst att göra själv, men då tillsammans med en vuxen som du så riktigt också påpekar. En intresserad pedagog som lyssnar!!! Och frågar! Avsätter ärlig tid för samtal!
I nio fall av tio har eleven dessutom inte ”gift sig” med boken, texten, äktenskapet har snarare blivit påtvingat. Inget val av partner där inte!
Eleven måste hitta något som intresserar först, som lockar! Det kanske inte är boken som gör det, men det kanske är bilmärkena på skolans parkering som är mer spännande? Bilarnas symboler, bilarnas namn eller registreringsskyltarna? Gå ut och upptäck bilarna/orden på skolparkeringen då!
Eller så är det texten på Internet om det egna fotbollslaget som lockar mer till läsning? Läs då på datorn istället för i boken!
Kanske det egna skrivandet kan få bli ingången till läsningen? Skriv då massor!
Det som passar för en elev kanske inte passar för den andra, det är vår plikt som pedagog att försöka hitta det som lockar!
Vi kommer ingenstans med tvång, ingen elev blir ”bokgalen” av att påtvingas lästräning i böcker som inte intresserar.
Men vi kanske skapar lust till läsning genom att visa upp smörgåsbordet som är fyllt med ord, med läsning – det bord i verkligheten vi har runt omkring oss. Endast brist på fantasi sätter gränserna. Att läsa för eleverna är inte att förakta heller. Då väljer nog eleven en bok så småningom! Eller en iPad? För läsning ska vara lustfyllt!
Handen på hjärtat, om vi själva hittar en bok som visar sig vara svår att komma in i, kämpar vi igenom den då? Eller väljer vi en ny istället?
Tänk om vi skulle vara tvungna att läsa ut den första innan vi fick ta en annan? Vilken läslust skulle vi ha då?
Kloka ord ,jag håller såå mycket med ovanstående !!
Man vill ju provläsa boken först!! minns när mina var små ,Äldsta sonen,då 9 år, hade tungt att komma in i läsningen , men fick hemma välja bamse tidningar istället .Då fick han bilder att reltera till och förstod det han läste bättre
.Med självförtroende kom sedan intresset. Han gillade redan då att fiska , fick hemma uppdraget att stryka under alla ord med fisk , sen flöt läsningen på eftersom eftersom det blev ett intresse och en slags spännande skattjakt att hitta ord . Ni kan nog känna min förtvilan när läraren sen säger” -läs nu så mamma får höra hur dåligt du läser ,” NU läst in och fått körkort och jobb, så någonstans fanns kunskapen !!
Dottern lärde sig själv utan min vetskap att läsa genom att fråga vad det stod på vägskyltar. Sen som 6åring läste hon flytande.
EN underbar lärare märkte på yngsta killen i 5an-6an att koncentrationen sjönk, boken las på tvären , linjalen började lekas med, bus med andra under läsningen. Tack vare att hon visste vad han eg kunde och att hans läsförståelse varit bra uppmärksammade hon förändringen,.Hon kontaktade oss och sonen fick mycket riktigt glasögon , nmärsunt och mycket brytningsfel på ett öga. Därav linjalen , han la den under raden han läse för att få bort inbandning av raden under .
Så iaktta gärna, men inte i kontroll syfte utan intresse o vilja att hjälpa!!
”Gift boken och eleven med ett innehållssamtal och en lärare” ÅTERIGEN HAR DU LYCKATS MED ORDEN a-m !!!
tack !!
Tack Eva. Jag blir uppriktigt glad över ditt/dina gensvar här på min blogg. A-M