Eleven sitter länge och väntar på sin tur. Tålmodigt med handen i vädret. Det är så lätt att få bli den där väntande eleven. En annan elev frustar besviket då eleven inte får svara genast eller får se någon annan bli uppmärksammad. Båda eleverna bör få uppmärksamhet. Den som ivrigt och utan ork att vänta kan vi utmana att vänta lite då och då, med värme visa att vi ser och att vi snart kommer att fråga eleven så att eleven får dela tiden med de andra. Den där tålmodiga eleven som inte gör något väsen av sig men som riskerar att inte få frågan måste vi också uppmärksamma. Låta eleven få ordet lite tidigare.
I båda fallen bör vi bejaka och sätta ord på att de förmår vänta och att vi ser deras förmåga att göra det. Vi bör också låta frågorna vi ställer få fler svar i klassrummet och visa att vi inte genast fiskar efter rätt svar och slutar diskussionen med det utan att eleverna får berätta trots att vi har fått ett korrekt svar av någon. Men där kan inte samtalet sluta. Det är frustrerande för alla elever då de inte får delta och de blir besvikna på olika sätt beroende på vilka erfarenheter de har. Här ska de pedagogiska diskussionerna ta upp frågor som rör på hur många olika sätt vi möjliggör för eleverna att samtala om det som är i undervisningen.
Den här tanken slog mig då jag lyssnade till P1 och Vetenskapens värld. Det där tålamodet som forskare har och måste ha. Den där envisheten som måste till för att återigen pröva det som inte gav något resultat i första, eller kanske den 100:e gången, och att oförtrutet fortsatta att pröva.
Det betyder att envishet kanske också är en egenskap vi kan bejaka. Den där envisheten som gör att eleven inte släpper taget om sin fråga eller sin matematikbok för att det är så roligt att räkna och klura ut.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
