Jag var en aning för liten då min pappa dog. Sju år var jag. Hade precis lärt mig läsa. En värld öppnade sig. En annan värld stängdes. Och barns sorg är randig. Sorgen efter en förälder som för alltid är borta är ofantligt obegriplig. Som barn förstår man inte att en pappa, en mamma kan försvinna. En kurragömmalek som aldrig någonsin avslutas. Den som är borta är borta.
Jag läste som barn. Tittade i bilderböcker. Lärde mig om pappor. Fick låna en pappa av en litterär figur. Astrid Lindgrens pappor gick att låna. Då de levde ut sina känsloliv så var de väldigt levande. Så kunde en pappa vara. Så kan en pappa vara.
Tystnaden kring en död person kan ibland bli så öronbedövande högljudd. Det talas inte om pappan. Om nätterna kommer drömmarna som berättar om pappan, ibland mardrömmarna, ibland saknadsdrömmarna. När man växer upp utan en förälder växer man upp med frågan om vilken pappa man skulle ha när man är femton och möter andra pappor i kompisarnas. De som satte stenhårda gränser och sa att klockan elva är du minsann hemma.
Mina barn har ingen morfar. Ibland läste vi om morfar. Vi adopterade några bra morfäder ur litteraturen också. Skalle-Per var en slags morfar. Litteraturen berättar om det vi saknade. Vi tog en morfar ur boken.
Idag läser jag Ulf Starks bok ”En liten bok om kärlek”. Där finns pappan med. Pappan som finns men inte finns på plats. Den bortresta pappan. Och längtan efter pappan. Den känner jag igen:
”-Ja, snart är det jul, sa Oskar. Vad önskar du dig i julklapp?
– Pappa, sa jag.”
Läs vidare i Ulf Stark: En liten bok om kärlek. Illustrationerna har Ida Björs skapat. Små konstverk i sig. Boken kom ut 2015. Men tiden i den är en annan. Samtidigt är den samma tid som min tid.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
