Det är många år sedan jag studerade till lärare. En händelse jag tänkte mycket kring och som jag fortsatt att tänka om är den utflykt läraren, eleverna och jag gjorde till skogen.
Vi skulle ut i skogen med eleverna. Eleverna skulle ha med sig matsäck och oömma kläder. Vi skulle ta bussen ut till skogen. Ett stort äventyr för eleverna som var 7 år gamla. Allt var spännande. Bussresan. Matsäcken. Det annorlunda. Väl i skogen skulle barnen gå i led. Men barnen gjorde upptäckter. De stannade vid blåbären. De hittade flugsvampar. De stod och tittade upp mot träden. Promenaden i skogen blev en promenad som gick sisådär. Läraren hade sitt mål. Det var något speciellt läraren ville att eleverna skulle få lära sig. Men skogen var som ett äventyr för barnen. Någon hade aldrig varit där. Granarna var riktiga och inte julgranar. Jag noterade, antecknade, följde vad de upptäckte och vad de intresserade sig för. Läraren blev mer och mer irriterad över alla avbrott och att eleverna inte lyssnade, gick i led till den speciella plats läraren valt ut. Det blev tillsägelser och det blev mindre av tolerans, mer av ilska. En dålig stämning där barnen inte uppfyllde förväntningarna om hur man uppför sig i en skog.
Jag minns att jag tänkte att kanske är den första möjligheten att ta eleverna till skogen, låta dem upptäcka skogen och följa deras förvåning över höga träden, granen som ser ut som en gubbe, rötterna som slingrar sig som ormar över markerna och prasslet från buskarna. Kanske är just platsen en läroplats. Att den pedagogiska tanken är att bekanta sig med det obekanta, bli nyfiken genom att vara där man är och inte genast ha en plan som ska följas till punkt och pricka. Och besvikelsen som kommer med att inte få sätta den i verket. Och samtalen med eleverna som inte gör det de ska. Skogen blir inte en skog utan ett enda träd.
Jag minns samtalet med en idrottslärare. Idrottsläraren berättade att skogen måste man låta eleverna lära känna. Skogen finns inte överallt. Det finns föreställningar om skogen som en farlig plats. Därför måste man börja med skogspromenader innan man har orientering. För att lära sig vara i skogen.
Skogen är dofter, ljud, ljus och berör oss ofta känslomässigt. Barnen var nyfikna på skogen. Något större än det som kom med lärarens undervisning. Jag tänkte att kanske ska vi ta barn till platserna fler gånger än en. Då kan lärarens plan sättas i verket och bli något gemensamt tillsammans med eleverna.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
