Den uppfordrande formen

Bilden har nog inte så mycket med innehållet att göra. Gräs är vackert och ljuset i gräset gör något med mig. Därför en bild på gräs.

Bilden har nog inte så mycket med innehållet att göra. Gräs är vackert och ljuset i gräset gör något med mig. Därför en bild på gräs.

Manuset jag skickat in till förlaget kom mycket snart tillbaka i ”satt” form, dvs, i den form som berättar hur texten kommer att se ut när den är tryckt. Jag hade lusläst mitt manus innan jag skickade in det och tyckte mig redo för redaktörens synpunkter och beredd på de många ändringar och omflyttningar som kommer i det stora men osynliga arbetet att ge ut en bok. När jag fick tillbaka manuset i den form som den slutligen ska komma ut i förstod jag hur uppfordrande den var. Jag blev genast en läsare, som om den var tryckt och utgiven, och jag läste manuset på ett annat sätt än jag skulle göra om det var mina papper som åkte fram och tillbaka. Det handlar inte om anpassning i bemärkelsen att jag skriver om utan mer om styckeindelning, stavning, grammatiken och rubrikerna. Upprepningarna syntes fler i den ”färdiga” formen än i manuset.

Jag funderar alltid över processerna och hur jag själv lär mig och jag tänker ofta på formerna för undervisningen och att de går att lära sig dessa och att genom formerna kan innehållet äga den rymd och det djup som undervisningen kan ge. Med former menar jag den varma saklighet och det som återkommer och som bär innehållet fram till den som ska möta det, vilket i undervisningen är både lärare och elever.

Former för undervisningen är:

  • vara där när eleverna kommer
  • ta i hand, se in i elevernas ögon, nyfiket och varmt, vänligt och glatt
  • tiden för lektionen, den börjar på utsatt tid och det är en gemensam överenskommelse
  • undervisningens innehåll är starkt och fokus avbryts inte av annat
  • former för undervisningen: flera konstellationer av undervisning
  • elevernas samspel mellan varandra och hur de kan ta ansvar för den
  • att veta var saker och ting finns och självständigt hämta det man behöver
  • fråga tre, skriva upp sig för hjälp,
  • undervisningens signaler om medverkan, ofta genom en-minuts-samtal eller skiljetecknet …
  • samtal om undervisningens innehåll och hur undervisningen kan utvecklas
  • samling för gemensamma ”delningar” av arbetet (flera gånger under lektionen)
  • läraren är ständigt i undervisning och du är varmt välkommen att delta
  • osv

Jag funderar mycket på form och innehåll. Formen ska stötta och bidra till att innehållet kan blomma ut, inte begränsa det. Om vi är för fokuserade på form går det att höra i elevernas frågor: Hur många…? Måste vi … ? Om innehållet är i fokus ställer eleverna frågor som handlar om att de tänker, funderar, grubblar och resonerar. De har synpunkter och bildar sig uppfattningar.

Av Anne-Marie Körling

som läser om Tranströmers förhållande till den uppfordrande formen

 

Det här inlägget postades i Undervisningen. Bokmärk permalänken.