Det krävs arbete att lära sig. I skolan kan detta arbete vara underhållet av gemenskapen och att vi lär tillsammans. Det betyder att lärare och elever lär och att vi inte överger det vi initialt inte förstår utan att vi envist och tillsammans söker förstå.
Jag skriver om att hjälp och genvägar inte leder till ett livslångt lärande eller förståelse för att det krävs arbete att lära sig. Det finns inga genvägar då vi lär oss. Det betyder inte att lärandet ska vara tråkigt utan att det istället ska laddas med nyfikenhet och gemenskap. Och koncentration och nyfikenhet. Redan i Kiwimetoden 2006 skrev jag om att inte hjälpa eleven ur sitt lärande utan envist hålla eleven i sitt lärande. För enkla förklaringar som detta är lätt och detta är svårt är inte heller en väg att organisera lärandet genom. I min senaste bok ”Textsamtal och bildpromender” 2017 skriver jag om att elever inte behöver hjälp. De behöver undervisning. Och anpassningen kommer med lärarens frågor och följdfrågor och i samtalen med den enskilde eleven och i undervisningen som uppstår kring det eleven undrar. Jag återkommer i frågan om hur vi ser på hjälp, hur vi ger den och om vi inte skulle övergå till undervisningens gemenskap ur vilken vi lär, får fråga, diskutera och analysera.
Jag återkommer till detta. Jag ser inte elevens behov av hjälp. Jag ser hur jag kan skapa undervisning. Den tänjer och fördjupar.
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
