Under mina bloggande år som lärare har jag haft en transparens till mina pedagogiska tankar och de undervisningar jag skapat. Jag har på sätt och vis inbjudit till åskådliggörande av det jag gjort, tänkt och verkat för.
I min praktik har jag alltid sagt – välkommen – kom – självklart ska ni komma in och slå er ned och se och delta. Det är många som kommit in, många som deltagit, besökt och funderat. Transparens har jag erbjudit. Det har jag gjort tryggt och förvissat.
Då jag lämnar mitt fysiska klassrum och mina minnens klassrum inser jag att de som besökt klassrummen och undervisningarna har alla kommit utifrån:
Specialpedagoger, skolutvecklare, psykologer, TV, Media, tidningar, från Norge, från Amerika, från Sametinget, från Microsoft här och från Amerika, skolchef, skolpolitiker, från riksdagspartier, från gymnasiet intill, från Rädda Barnen, från I Love Sprak, från SvD, från Skolinspektionen mer än en gång, och Skolverket, en mängd andra skolor och lärare, från universiteten och lärarutbildningen, något bokförlag, bloggare, Lärarförbundets studeranderepresant, professor och pedagogikstuderande från Seattle, lärarkandidater och självklart föräldrar och syskon, en och annan farmor och morbror och ibland en liten krypande nyfiken.
Under mina 16 år som lärare har dörren varit vidöppen och mina ord välkomnande och fullkomligt transparenta och insynsbejakande. Nu stänger jag min klassrumsdörr och öppnar dörren till skolutveckling på ett annat plan.
Anne-Marie,
som givetvis fortsätter att skrivande utveckla pedagogiska tankegångar och lärande och blicka hit och dit i den pedagogiska världen.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
