Några riktigt modiga skolor, rektorer och lärare, inbjuder nu till coachning i klassrummet. Det är bra och utvecklingsbart. Jag har fått en sådan förfrågan. – Skulle du vilja coacha?
Det är ett arbete som kräver ansvar och medvetandeblickar och se rätt och gensvara bra. Att coacha är att samspela. Det är att få in ett par ögon som ska se och skapa självseende. Och bara närvaron av den andre – skapar just detta – man ser sig själv. Och därmed är processen i gång.
Jag vet att många lärare är rädda för att någon annan lärare ska vara inne och titta i klassrummet. Det säger något om de skrikande förhållningssätt som sitter i väggarna – den att se felen, bristerna och få mängder med röda bockar i kanten. Men å andra sidan – det är ju också detta vi gör med eleverna. Sällan ser vi deras förmågor, det de faktiskt kan utan skyndar genast till det de inte kan.
Att kunna är ett slutmål. Skolans roll är att processa, pröva, utveckla och tillåta det man inte kan för att få vara just lärande i färd med att lära och att utveckla förståelse – i dess mest positiva bemärkelse.
Felen hos varandra – de är vi mästare på att hitta. Hur vi hittar rätten… det handlar om vilken människo-och kunskapsyn vi har, utvecklar eller upplever.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
