Bedöma – inte individen utan underlaget

Då jag föreläser brukar jag illustrera hur att bedöma genom ha ett underlag att utveckla bedömningar utifrån, dvs, då jag föreläser. Jag brukar be lärare att bedöma. Då har jag noggrant utvecklat ett tänk från hur vi kan se, hur vi kan förstå, uppleva elevens hinder, undervisa kring och slutligen bedöma. Då det kommer till denna prövande fas – att inom ett kollegium bedöma – låt oss säga ett elevalster – så har jag funnit att vi ofta söker hitta personen bakom de faktiska vi ska bedöma.

– Ja, så fint eleven har gjort, det måste vara en ordentlig person.

– Det där är säkert en duktig liten tjej som skrivit det där.

– Det där är säkert en av de duktigare eleverna i klassen som skrivit det där.

Trots att vi inte ser personen så är den den personen vi bedömer. Återigen, om vi har ett underlag att utgå ifrån kan vi nogsamt och mycket varsamt sätta ord på det vi faktiskt ser. Jag brukar sitta vid min dator och skriva ned allt det jag ser. Allt. Jag kan också sitta intill eleven och berätta det jag ser.  Det kan se ut så här, då jag talar med eleven använder jag elevens namn och ett trevligt tilltal.

Jag ser av detta arbete:

Jag ser att eleven skriver rubrik.

Jag ser att eleven skriver rubrik med stora versaler.

Jag ser att eleven skriver rubrik med tydlig skillnad på bokstävernas storlek i förhållande till den övriga texten.

Jag ser att eleven använder stor bokstav vid början av meningar.

Jag ser att eleven använder stor bokstav då eleven skriver namn, städer, länder.

Jag ser att eleven skriver med avsändarmedvetenhet – att texten ska läsas och begripas av en annan person.

Jag ser att texten går att läsa utan att eleven måste förtydliga vad som står.

Jag ser att eleven refererar till författare och namnger denna.

Jag ser att eleven inte ersätter namn med hon, han, det.

Jag ser att eleven är tydlig med vilka personer som berättelsen handlar om.

Jag ser att eleven använder skiljetecken.

Jag ser att eleven använder punkt, utropstecken, komma och talstreck.

Jag ser att eleven använder adjektiv…

och så kan jag fortsätta…

Då jag satt ord på det jag ser kan jag också relatera till strävansmålen i kursplanen. Jag kan tydligt se hur eleven är i färd med att utvecklas mot dem…

Jag tänker så här:

Eleverna måste få tillgång och bli medvetna om det de kan. Detta förhållningssätt till elevernas arbeten betyder att eleven också blir medveten om. Detta är att metakognitivt utveckla och skapa lärande klarhet. Det betyder också att eleven får ord på det eleven har gjort och vad eleven ska fortsätta att använda och utveckla.

Denna bedömning har ingenting med personen som gjort arbetet ifråga utan vad jag ser för kunskaper i det eleven har gjort. Givetvis samtalar jag med eleven om det jag ser. Givetvis skriver jag så att eleven förstår det jag skriver. Det är med eleven jag samtalar eller korresponderar.

Det är eleven som är i centrum för utvecklingen men det är inte eleven som står i centrum för bedömningen.

Jag räds den kultur som skolan alltför ofta visar upp – den att söka bristerna, gensvara med rättarpenna och felsökarögon. Då jag som lärare läser upp elevens arbete – för att förtydliga och bekräfta arbetet (också med respekt, i enskildhet tillsammans med eleven) så brukar eleven själv vilja korrigera något i sin text. Det kan vara att ta bort några ”och” och

–  Anne-Marie, jag tror jag sätter dit några kommatecken i stället…

För mig är bedömningar ingenting känsligt eller svårt. Det blir svårt när vi blandar ihop det vi bedömer. Det är känsligt, farligt och självförsvarstriggande när vi bedömer individ. Då sätts försvaren in. Då utvecklas trotset. Då kommer sorgen. Då upplever man sig misslyckad. Då känner man sig duktig. Då … undrar man … vänta… vad var nu att vara duktig…

Detta förhållningssätt brukar också sätta en hel del negativa förväntningar på skam.

Anne-Marie