Maria Montessori … och implementeringen!

Elevens tid i skolan och ... Körling ritar och tänker 2007

Maria Montessori passade inte först in i den. Det var långt senare hon passade in i mallen. Nåja, hon tilläts ingå i den och därifrån få utrymme att påverka den, spränga gränserna en aning, skapa en egen plattform, utveckla nya idéer. Det är detta att inte passa in i mallen. Att inte passa in är en fruktansvärd ensam känsla. Trots det så fortsätter den som inte passar in i formen sin envetna väg. Drivkraften är större än utanförskapet.

Jag tänker på den lilla läkaren som upptäckte att hjärtat var kroppens centrala pump och att blodomloppet ett slutet system. Den lilla läkaren uteslöts ur den dåvarande läkargemenskapen. Långt senare kunde man innefatta den lilla läkarens kunskap i det stora hela. Det var år av ensamhet innan denna dörr öppnades och den lilla läkarens kunskaper och nytänkande kom att integreras i läkarvetenskapen.

Jag tänker på de läkare som upptäckte att om man tvättade händerna mellan undersökningar av nyförlösta kvinnor minskade spädbarnsdödlighet och fler kvinnor överlevde förlossningarna. Det tog sin lilla tid innan detta blev en absolut självklarhet för all vård inom sjukvården. Idag skulle vi säkerligen storskrika och lämna rummet om inte sjukvården visade sitt kunnande i denna lilla görande fråga.

Jag tänker på den kvinna som satte sig längst fram i en amerikansk bussen där hon ensam synliggjorde vad en människa var för något och vad mänskliga rättigheter betyder för var och en av oss trots att bussen avdelats i en slags symboliskt svart-vit bild av hur samhället såg på människan. En handling som med ens bröt ny väg för alla andra eller genom att bryta en rådande norm och tvinga alla andra att ta ställning för eller emot, eller åskådliggöra sina värderingar. Mod! Vilja! Ensam!

Jag tänker på dem som vågar något nytt. Hur svårt det är. Trots det uppmanas vi att tänka nytt och annorlunda, kreativt och modigt. Men då vi gör det så måste vi också betala priset av den ensamhet vi kan hamna i.

Jag minns mitt tal hos Microsoft, Redmond, och världens samlade lilla lärargäng – de som Microsoft utpekat som världens mest innovativa lärare (jag tillhör inte dem men var inbjuden som den innovatör jag räknas som)  – jag talade om ensamheten. Om det ensamma att vara just det; nyprövande, ifrågasättande, samspelande med ungarna, tekniken, det nya, och det ensamma med att ställa sig frågor, i klassrummen, utanför dem, och inte veta svaren men ana var elevernas motivation finns och därmed utveckla den samt utveckla ett formativt förhållningssätt till bedömningar och lärande utveckling.

Ensamheten att samspela med omvärlden och tro att det lilla finger man sträcker upp i luften för att gissa vad som kan komma att betyda något i framtiden, och det mod som krävs för att våga göra något nytt.

Det var oändligt tyst i denna sal då jag höll mitt tal. Det var just detta vi alla hade gemensamt. Ensamheten. Det visste alla om. Det visste Microsoft. Detta har de identifierat – alla nytänkare hamnar i en slags ensamhet. Nåväl, trots det … viljan, modet är starka drivkrafter. För detta och kopplat till våra pedagogiska idéer belönades vi.

Den fråga  jag ständigt drivit inom skolvärlden är att vi lärare aktivt ska arbeta efter den läroplan vi fick 1994, de kursplaner som reviderades 2000 och den barnkonvention Sverige antog 1990. Det är lite si och så med den gamla läroplanen, den vi envisas med att kalla ny. Det nya med läroplanen Lpo-94  är att den  inte är genomförd. Följer man den är man utanför den rådande normen. Den läroplan som råder är inte den nuvarande. Det är Lgr 80, kanske finns det spår av andra något äldre läroplaner.  Och med dem en helt annan teoribildning och tanke kring vad, hur,varför och lärarens roll och synen på eleven och lärandet.

Detta får mig att tänka – när nästa dos av skolförväntningar kommer – och de som redan initierats och åskådliggjorts i den transparens som den nya kursplanearbetet skola 2011 inneburit och kommer elever, lärare och skolor tillgodo – de krav som syns i de nya kursplanerna och den nya skollagen – då måste vi anta allvaret och erövra dem. Vi får inte stänga dörren och avstänga oss det ansvar att förstå begrepp, teorier och omsättaruppdrag och tänkandeutveckling.

Vi får inte stänga dörren för det som kommuniceras med professionen lärare. Vi har ett uppdrag att förvalta. Uppdragen har lärare alltid tagit på fullt allvar. Frågan är bara vilka dokument vi har som utgångspunkt.

Anne-Marie

This entry was posted in Barns rättigheter, Läraryrket och lärarrollen, Skolorden, Styrdokumenten, Värdegrunden, Verkligheten, Visionerna and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Maria Montessori … och implementeringen!

  1. Maria says:

    Tack för fint inlägg. Det faktum att du behöver lyfta och dryfta frågan om nytankande och den därav följande automatiska länken till ensamhet säger allt….. Jag upplever att skolvärlden inte är riktigt mogen för en transparent och glädjerik dans kring en brinnande jante-docka på bål.

  2. Anne-Marie says:

    Hej och tack,
    Kanske är det så med denna ensamhet. Jag ser det mer som krockar mellan olika läroplaner, en dominerande tyst och rådande, och en ny som inte fått fäste men som är avsedd att styra. Jag har hamnat i den ensamma läroplanen. Den som har strävansmålen för ögonen, undervisningen i fokus och utvecklinszonen i absoluta utvecklingstanke. DÄr är jag. Och där är det ensamt. Väldigt, väldigt ensamt. A-M

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.