Den lilla, knappt tio månader, såg två barn och en mamma kliva på tåget. Barnet tittade på de två barnen. Barnen pratade om något de skulle få vara med om. De var uppspelta och glada som barn är när de är tillsammans och har en mamma med sig. Det gick att förstå att de skulle på äventyr. Den lilla tiomånader följde samtalet. Då mamman pratade tittade barnet på mamman. Noga tittade barnet på barnens mamma. Ögonen följde mammans blick. Detta utstuderade och utforskande. Sen talade ett av barnen. Den lilla följde då det barnets talande och utforskade med samma outgrundliga blick barnets ansikte. Jag tänkte på förmågan att lyssna. Jag tänkte på hur den där lilla deltar. Jag tänkte att den lilla också lär sig om turtagningen som följer med att samtala om något och vara flera kring det man samtalar med. Den lilla deltog. Men jag tänkte på hur den lilla deltog. Hur intensivt blicken följde den som talade. Och när ordet gick vidare till nästa följde barnet med. Jag tänkte att jag lär mig. Jag måste lära mig.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
