På utställningen upptäckte jag plötsligt hur en liten ett-och-etthalvtåring tittade på mig. Barnet stod länge, länge och tittade på mig. Sen vände sig barnet mot en staty och tittade länge, länge på den. Sen vände barnet sig mot mig igen. Tittade länge, länge på mig. Jag stod stilla och lät barnet titta. Sen vände sig barnet om och tittade lika länge på statyn.
Jag funderade över hur barnet såg på det utställningen visade. Kanske var jag en del i det stora mysteriet som uppstod då barnet ömsom tittade på en avbild av en människa och ömsom på en levande människa. Plötsligt var allt över. Barnet gick med små steg mot en pappa som nickade åt mig och följde sedan sitt barn vidare mot andra konstupplevelser.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
