Döden var den kvarlämnade kaffekoppen

Det var under de där skrämmande timmarna då jag förstod men inte förstod att mamma omkommit på MS Estonia. Jag skulle säga att det tog dagar, veckor och månader för mig att känslomässigt begripa. Men mitt huvud var iskallt. Hela det logiska systemet berättade envist om att det som hänt verkligen hänt och att mamma verkligen var död. Denna inre slitning. Känslorna med hoppet som ville göra en annan berättelse och de knastertorra rubrikerna i huvudet som sa som det var.

Jag minns när vi kom till hennes lägenhet. På dörrmattan låg dagstidningarna och pulserade nyheterna i de tysta rummen. Vi gick in som vore det en annan plats, ett ställe som med ens blivit något summerat, något vi skulle få hämta något av det sista i. Men det är aldrig det stora. Det är inte den välkända konstnärens tavla man ställer sig framför utan boktraven vid nattduksbordet där böckerna nyss var hennes. Blyertspennan som hon vässade med kniv. De här små detaljerna blir självlysande och ger näring till henne. Inte heller är det soffan som betraktas. Det är stolen. Den som ser nedsjunken ut. Kudden som ligger lite nedtryckt i ena hörnet. Stolen. Den som famnat hennes kropp och tagit emot den med hennes tyngd.

Köksbordet. Kortleken. De korten hon lade patiens med. Korsordet. Över det låg en något tuggad blyertspenna. Och kaffekoppen.

Det är kaffekoppen jag inte kan släppa. Alltid är det den jag tänker på. Hur den stod kvar med sitt svarta bläck. Kaffekoppen som visade att hon skyndat iväg utan att diska den. Kaffekoppen som hade lämnats med en skvätt kvar. Kaffekoppen med några få brödsmulor på fatet. Kaffekoppen vi inte rörde.

Det tog dagar innan vi rörde den. Det tog dagar innan jag lyfte den till diskbänken. Då var det svarta kaffet intorkat. Det blöta var försvunnet. Ett lags mönster kunde utläsas i det som torkat in. Sprickorna av svärta på kaffekoppens väggar.

Under det rinnande vattnet diskade jag koppen. Jag föll över diskhon. Det strömmande vattnet. Bogvisirets öppning. Vattnet ur kranen. Tårarna jag grät utan att torka. Flödet. Jag gjorde rent något av det sista.

Det var aldrig det stora som lämnade spår. Det var det lilla. Om de stora småsakerna som  inneslöt henne och den vardag som var livet.

Jag skriver detta efter att påbörjat Niklas Rådströms bok Som har inget redan hänt, 2020. Han skriver om de kvarlämnade frukostkopparna i sommarhuset. Han skriver om dem för att de berättar. Och till hans frukostkoppar syns min mammas kaffekopp.

Anne-Marie Körling

 

 

Det här inlägget postades i Skriver om ditt och datt, Verkligheten och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.