Jag har snart varit elev i 14 veckor. Har samma schema som eleverna. Men jag har ett specifikt uppdrag då det kommer till min närvaro i klassrummet. Jag har puttat lite på läraren att högläsa mer och under längre sammanhållen tid. Och så är det nu. Jag tar tid på högläsningen och jag dokumenterar tystnaden. Tystnaden är av ett helt annat slag än den vi kräver. Här har tystnaden ett aktivt lyssnande. Små viskningar av påpekanden kan höras såsom viskningar – ”Alltså när man tror på något är det som att flyga in i en tro och tanke” – säger en elev då man diskuterar tro och regler i boken. Sen åter tystnad.
Det finns en undersökning, som jag dessvärre inte hittar, men som jag fick tips från en av mina medföreläsare i Finland, och som jag letar efter. I den hade man undersökt föräldrars känsla av att vara vänliga och särskilt visade sig denna föräldravänlighet vara störst under högläsningen. Jag har alltid känt mig vänlig då jag högläser. Jag upplever att jag är generös. Jag låter språket flöda utan avbrott. Berättelsen letar sig in i eleverna och rör om dem ibland, ger dem fantasi och tankeverksamhet som är kopplad till något som är gemensamt för oss alla – dvs boken vi läser. Den gemenskapen är nog så viktig. Samma innehåll för alla under en stund på dagen.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Så passande att jag råkade läsa det här nu. Anekdot från min helg: jag och nästan-fyraåringen hade en konflikt över något (vad minns jag inte) och stämningen var irriterad. Nästan-fyraåringen skruvar på sig och ser ut att fundera, sedan går hon och hämtar en barnbok från bokhyllan och ger den till mig. Så läser jag för henne en stund och vi myser i soffan. Också en typ av konfliktlösning!
Så fint att läsa.
Det vänliga som uppstår då vi lutar oss över en bok och berättar om den.Tack M för att du skrev och berättade. I all vänlighet A-M