En fördjupad känsla av att inte hinna

Elevavtryck

– Jag hinner inte, säger läraren jag pratar med. Jag måste till nästa lektion. Vi får ta det sen.

– Jag hann inte det vi skulle idag. Eleverna kan inte det de ska, suckar läraren i telefon.

– Jag ville fixa klassrummet innan skolterminen började, göra fint för eleverna. Och här står den där pappkartongen som jag skulle burit ut för länge sedan. Ja, när ska jag hinna.

Tiden räcker inte. Läraren stressar både för det orimliga som tiden inte kan möjliggöra men också för det påminnande faktiska som tiden borde ha räckt till.

Jag minns lärare som tre veckor in i höstterminen upplevde sig jagad av att inte räcka till, möten som inte upplevdes som meningsfulla och helgen som fick ägnas åt att göra iordning det som skulle vara iordning innan eleverna kom. Den djupa sucken från lärarens inre.

Sen målet för lektionen. Målet för en lektion var att alla eleverna skulle lära sig bokstaven A. I en annan klass var målet att kunna redogöra för något stort och genomgripande innehåll som under de tre sista lektionerna varit i fokus för elevernas arbete. Mål som jag själv skulle få kämpa med att återge kunskaper ur och förstå det omfattande och komplexa med just detta innehåll.

– De kan inte, eleverna kan inte! Vad ska man göra när de inte kan!

Så summerar vi snabbt det som skulle kunna vara något för en pedagogisk reflektion där vi får se till det vi hann och det som faktiskt ägde rum och där vi tillåts fundera över hur vi presenterar mål för lektionen – om vi nu måste göra det och inte kan vända på steken och studera eventuella mål i efterhand – om målen vi skapar är för avlägsna möjligheten eller om målen vi formulerar är för små och sopar undan allt det andra som möjliggjorde för ett något större lärande.

Det går inte att lära sig bokstaven A utan att också tala om var den förekommer, hur den uttalas, hur man skriver den och upptäcka texter som innehåller bokstaven A, samt att aktivera fantasi och ordförråd genom att engagera eleverna i bokstavsletande och ordupptäckter. För läraren med en målbeskrivning som denna kändes kursplanen gigantiskt och läraren upplevde sig duka under av ALLT det som skulle göras i den.

– Jag hinner inte, du måste hjälpa mig med min stress, jag orkar inte.

Ofta funderar jag över det som Hartmut Rosa, professor i allmän och teoretisk sociologi,  beskriver av tidsförlust och acceleration i boken Acceleration, modernitet och identitet (2013).

… till uttryck i en fördjupad känsla av tidspress, tidsbrist och  ett stressande tvång till acceleration samt rädslan för att ”inte hinna med” …

Rosa (2013) s. 18

Vi upplever oss inte hinna. Vi upplever tidsförlust. Vi borde ha gjort något annat. Vi kunde ha gjort något annat än det vi gör nu. Acceleration.

Acceleration är inte isolerad skola. Samhället är i acceleration. Det är som om något skulle hända om vi inte hann. Något som kan innebära fara. Livstempot i största allmänhet. Livspusslet i synnerhet. I skolan handlar det om faktisk förlust av tid där läraren uppfattar att det inte finns tid där viktiga arbeten kan göras. Men också en känsla av att hamna efter rörande snabbheten i kunskapsförmedlandet, vi hinner inte, och följden som läraren ser och uppfattar där eleverna inte hinner med, eller de kan inte och i värsta fall  de orkar inte.

Att elever och lärare upplever att de måste skynda upptäcker jag överallt. Vid frågor om läsning så hinns det inte med att läsa i skolan, högläsningen har ett litet utrymme för den kräver ju liksom ingenting och varje lektion måste tydligt ange vad vi ska lära oss under den. Här ryms inte perspektivet om det livslånga lärandet. Lärandet är avprickat – detta ska vi nu kunna – innehållet förmedlat. Som en konsumtionskedja där innehåll ska ätas upp och återformuleras i en provsituation. Och visst lär sig eleverna mycket i skolan. Det vill jag verkligen lyfta fram och jag ser också att vi lärare vill och försöker göra vårt absolut bästa för att utbilda. Men under en gnagande känsla av att inte hinna ser vi mer till bristen än till det faktiska samt det samspel som är svårt att mäta men som påverkar elever att lära.

Och om vi inte håller kursen så halkar vi efter. Läraren känner att läraren halkar efter. Eleverna vet att de gör det. De kan inte. Stressen ökar för att hinna med. De som kan härbärgera stress klarar det medan andra ger upp och försvinner in i en slags hopplöshet där tåget syntes har kört förbi för länge sedan. Så mycket att lära om. Så mycket man inte kan.

Rosa (2013) skriver:

Den som inte kan hålla jämna steg med förändringarna förlorar snabbt kontakten med nya tekniker, praktiker, moden, gemenskaper och så vidare. Det leder till en livskänsla som jag på annat håll har försökt definiera som ett slipper-slope-fenomen, nämligen upplevelsen att nästan överallt befinna sig på ett sluttande plan (eller en rulltrappa nedåt).

s. 72.

En elev jag intervjuade berättade att en skoldag innebär att mer än 10% av tiden försöka att inte stressa och försöka att mota bort känslor av att må dåligt. Eleven berättade också att en stor del av tiden handlade om att skapa någon slags mening med allt i skolan och att eleven ofta upplevde sig förvirrad.

Samma känslor som en lärare kan ha.

Bromsa in! 

Skolan är inte en plats för acceleration – skolan är en plats för inbromsning och där tankeverksamheten underhålls och lärandet utforskas, kunskaper utmanas och där omtag görs för de elever vars skolgång punkterats under lärandets gång.

Skolan är ingen plats för det snabba. Det går inte att lära sig att läsa genom att skynda på. Man lär sig att läsa genom att möjligheterna att läsa ges på skolan. Man lär sig inte matematik genom att kunna räkna vissa sidor utan genom att kunna förstå principer och hur man kan använda sig av dessa för att lösa problem men också för att samtala med andra i ämnet matematik.

Med mitt innehåll vill jag skapa en inbromsning och att vi stannar upp i backen och ser var vi är och vad vi ser där vi är. Vi måste börja med det vi faktiskt gör och det vi faktiskt ger och få tid att reflektera över hur eleverna lär sig och hur vi vet det.

Jag återkommer,

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

Det här inlägget postades i Formativ bedömning, Hinder för lärande, Kollegial läsande, Kollegialt lärande, Läraryrket och lärarrollen, Om jag vore rektor och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.