Det är treåringen och jag. Varje dag face-timar vi. Flera gånger sedan hon listat ut hur man ringer till mig. Jag är middagssällskap, samtalspartner och leksak. Som leksak har jag haft helt underbara upplevelser. Surrealistiska. Spännande. Nya perspektiv. Som nyss då jag var nedlagd i en sådan där ask med en dansande ballerina. När man öppnar asken kommer ballerinan att dansa några varv (om man skruvat upp vill säga). Där skulle jag nu ligga.
Barnet tittar på mig och säger att jag ska vara i asken och vips ligger jag i den. Jag har aldrig varit i en ask tidigare så upplevelsen är minst sagt underliga. Det är tyst i asken. Jag ser lite av den nedvikta ballerinan. Jag hör hur barnet skruvar på uppdragningsnyckeln för att sedan bli helt tyst. – Hallå, ropar jag. Sen tänker jag att nu är det verkligen dags att läsa boken Alice i Underlandet. Jag lovar mig själv att göra det när det här äventyret är över.
Så plötsligt öppnas asken och barnet tittar ner på det sätt man tittar ner i en ask. Hon trycker till telefonen en aning och säger att ”I am here” och så stängs locket igen och jag bidar min tid. Jag vill nog ut i det fria om en stund. Se mig omkring genom att vara en del i det hon gör, dvs, vara i hennes hand och springa omkring runt, runt i lägenheten.
Jag har nu varit leksak en tid. Det roar mig att vara det. Jag är samtidigt levande i mobilen men också en liten, liten levande sak. Hon behandlar mig väl. Värmer mig under täcken, leker tittut och ibland sätter hon upp mobilen i en bokhylla och så kastar vi boll till varandra. Efter att ha kastat bollen några gånger mot mig i hyllan gör hon en paus och kommer fram, nära, nära med sitt ansikte. Hon säger:
– Moja, you can’t catch the ball, you are not here, you are in Sweden.
Och plötsligt är jag uppe ur Alice i Underlandet och sträcker ut mig i verkligheten.
Hej HOPP kära ni,
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
