Att tro sig veta och skapa sanningar

Körling fotograferar 2010

Vi tror oss veta. Ur mycket små detaljer, av nästan ingenting skapar vi berättelser och ger oss rättigheter att uttrycka och igångsätta. Vi tror oss veta. Men det vi vet är oftast nästan ingenting. Vi lägger ihop små bitar och brottstycken som vi vill. Får pusselbitar att passa in trots att vi i själva verket trycker ned dem i en form som de absolut inte passar i.

Vi vet det vi vill veta. Det som passar oss och ger oss näring för att ge oss en slags utflykt ifrån oss själva.

Om vi inte vet så kan vi lära oss. Om vi inte vill ingå i generella sanningar utan grund så kan vi ställa oss frågor. Om vi inte genast antar skvallerhörnornas rubriker kan vi sticka hål på dem genom att ställa frågor.

Tystnad, samstämmighet, skvallerekon kan brytas genom modet att fråga – Hur vet du? Berätta vad som ligger till grund för antagandet? Förklara hur du vet?

Det betyder inte att vi ska attackera varandra utan lära oss att gå lite djupare i rätten att få hålla hov kring ett mycket lösryckt innehåll. Vi har alla ett mycket stort ansvar där vi är för att lyssna in, förstå, ansvara och tänka.

Min morfar delade inte sympatierna och de människofientliga åsikter som florerade i hans arbetskrets. Efter att ha lyssnat och deltagit reste han sig upp från samarbetsbordet med orden:

– Jag har lyssnat, jag har tänkt. Det jag hör kräver av mig mitt handlande och mitt ställningstagande. Därför avböjer jag nu min närvaro och ber herrarna att betänka det innehåll som här diskuteras.

Jag tyckte alltid att min morfar var en modig människa. Han lärde mig ett och annat. Ord, sa morfar, ord. Varje ord är makt. Varje ord ska vägas. Det finns vågar för ord. Minns det!

Anne-Marie,

fotografiet har givetvis inget med innehållet att göra

This entry was posted in Värdegrunden and tagged . Bookmark the permalink.

8 Responses to Att tro sig veta och skapa sanningar

  1. Lotta says:

    Din morfar använde medvetet ord som verktyg för att visa sin ståndpunkt och sitt avståndstagande. Vilken fantastisk kommentar. Nu är jag lite nyfiken på hur orden togs emot. Det kommer jag aldrig att få veta. Men jag undrar ändå.

  2. Anne-Marie says:

    Han blev ensam först, men sedan ofantligt respekterad. Man blir det. Över tid, A-M

  3. Lotta says:

    Med all rätt. Bra för mig som följer din blogg att du för hans arv vidare. Jag lär mog något varje gång och mina tankar och funderingar får ny glöd varje gång. Tack för det.

  4. Anne-Marie says:

    Jag gillade alltid min morfar då han berättade om hur det är att vara människa. A-M

  5. Pingback: Ansvar! Mottagaransvar och avsändaransvar! Medverkansansvar! Vuxenansvar! « Anne-Marie Körling

  6. Plura says:

    Visst är det underbart med människor som har civilkurrage och tar konsekvensen av sina värderingar.

    Medlöpare är väl värsta sorten. Eller för den delen de som inte rakryggat står för någonting. Ta bara skolchefen i Ö-vik som är ute och fladdrar i media. Usch säger jag.

  7. Lotta says:

    Jag håller med dig Plura. Den feghet som man nu visar prov på är helt otrolig! Hur var det med VVV, Våga Vara Vuxen, att ta ANSVAR även när det blåser snålt?

  8. Mib says:

    Ett bra och viktigt inlägg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *