I min första lilla klass firade vi vår första april tillsammans. Jag var vaksam. Så där som man är då man är lärare till väldigt små elever. Redan då jag stod i korridoren beredd att öppna klassrumsdörren. Beredd.
De finns de där eleverna som blir lite allvarsamma och omtänkaroroliga. De som inte riktigt kan kollektivhemlighålla något. Någon liten en rycker till i frökenarmen och säger – sätt dig inte på pruttpåsen – med en mycket blid liten stämma. Så svagt säger den lilla det, fröken får luta sig fram för att riktigt höra. Dörren till klassrummet är ännu inte öppen. Om någon pruttpåse vet jag ingenting. Fritidspersonalen har tjuvöppnat klassrummet och aprilstöttat eleverna så de kan genomföra sitt lilla aprilskämt med sin älskade fröken.
Då fröken, alltså jag, kliver över tröskeln till klassrummet och eleverna rusar in för att sätta sig, så fnissar alla och en del skrattar högt, andra stannar och tittar på den mycket tydlig pruttpåsen som ligger på frökens lässtol.
Fröken själv får ju på inget vis se denna påse. Det fröken får göra är att gilla läget och absolut vara med i själva hemligheten. Det vill säga att jag ska luras och att jag ska förskräckas över att prutta då jag sätter mig. Jag måste göra en liten ansats till att sätta mig … och så gör jag det… men kommer ihåg att… jag måste resa mig igen. En lärare måste leka och dramatisera med fullt allvar där eleverna är.
Stolen jag sätter mig på är väldigt stor. Och jag var en aning liten. Det betydde att jag fick sikta in mig på att sätta mig på just pruttkudden så att eleverna fick njuta av att skämta-aprillo med fröken-okunnig.
Det krävs mycket av en lärare då det är första april. Somligt får man vara vaksam om, andra saker ska man absolut blunda för. Då jag väl satte mig så satte jag mig med dunder och brak.
Och pruttade ut hela pruttpåsens luktfria doft över klassrummet. Då skrattade eleverna så de ramlade av stolarna. Och så skrek de…
April! April! Din … sill!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
