Det är med anledning av TV2 dokumentär inifrån som jag skriver så mycket om barnet som blev slaget och övergivet och överlämnat åt sig själv. Jag är djupt berörd på flera plan.
Dokument inifrån.
Den som fått ett slag håller tyst om det.
Ingen som blivit slagen berättar om det annat än i trygga miljöer. I en skola kan det sippra fram och det för att man är trygg där. Oavsett i vilken form det kommer ut så kommer det ut för att barnet känner en trygghet och en oändlig förhoppning om hjälp. I ett hem där det inte är tryggt handlar det bara om hård anpassning. Det handlar om att gilla läget. Det handlar om att aldrig någonsin få detta slag igen, inte heller de ord som beskriver vem man är och som man inte känner igen sig. Att vara en idiot. Att vara dum i huvudet. Att vara olydig. Det handlar om att skydda sig ofantligt i det otrygga. Göra sig obemärkt, handla i enlighet med, inte göra fel… aldrig någonsin göra fel. Läsa av den vuxnes ansikte, läsa det finstilta dragen runt munnen och i blixtens hastighet avgöra vad skuggan i ögonen betyder.
Och sedan blidka. Blidka… för att bli övergiven är det mest farliga. Inte själva slagen. Inte själva orden. Inte själva upplevelsen. Inte själva… men faktum att man kan bli ensam och övergiven. Då gör inte ett slag något. Då gör inte den tudelade verkligheten så mycket. Man är för liten för att klara sig själv. För beroende. Och så beredd till samspel oavsett samspelets innehåll.
Som barn håller man sig i närheten av den som slår – kanske älskar man den så mycket mer för att man måste. Kanske allierar man sig med den som slår för att lindra skammen av att ha blivit slagen.
Däremot… där det är tryggt. Där bråkandet uppenbarar sig, där tårarna kommer fort, där bråken gestaltas mot en kompis, där uppträdandet blir synligt någon annanstans, där osäkerheten syns i ögonen… där syns uttrycken. Det handlar om att barnet är tryggt där. Och där det är tryggt där skickas nödsignalerna ut. SOS!
I mycket försiktiga doser eller en rak smocka mot någon eller något.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Leta efter HOPPET!
Hopp i framtiden. Hopp i förändring. Hopp i att finna styrka. Hopp i att finna lugnet. Hopp i att finna sig själv.
Rätten till hopp.
Ingen vill bli stulen på HOPP.
Absolut – jag är nog känd för min hoppfullhet… och jag tror ständigt att vi människor kan göra skillnad för var och varandra. A-M
När jag läser dina så oerhört starka blogginlägg får jag känslan av min ringa förmåga att AGERA. Hela min lekamen känns som förlamad.
Den så oerhört hemska misshandeln som du så starkt beskriver förekommer överallt i samhället….överallt. Även i de miljöer där man tänker att misshandel icke skall förekomma. Den psysiska misshandeln som är osynlig,svåråtkomlig.
Anne-Marie, jag ville såå gärna omvandla dina inlägg till STORSTORA LÖPSEDLAR så att ditt budskap skulle nå fram till långt många fler läsare.
Till sist,för denna gång, en tanke som dyker upp i nuet….Varje snusdosa och cigarettask har varningstexter om vilka följder man kan få av att bruka dem…..att bilarna är hårdare än en människas kropp…allt är så sant så sant. Men låt mej leka med tanken att…..
Varje blöja,klädesplagg etc. skulle bära text om att kärlek till barnet är en självklarhet….den varma omhuldande….Att hårda ord och slag dödar den starka tilltron.
Juristen kommentarer är skrämmande:
http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=2295182&BroadcastDate=&IsBlock=0