Att förvalta ett HUR i läsundervisningen

Jag läser en spännande rapport om hur det står till med elevernas läsning. Det är Skolverkets skrift: Texters, textuppgifters och undervisningens betydelse för elevers läsförståelse, en fördjupad analys av PIRLS 2006 av Caroline Liberg. Ja, titeln är besvärlig och det är innehållet också. Innehållet ger mig en tanke, en omtanke och det besvärliga med det jag läser är att jag läser och att jag måste agera, göra, vara och befolka det HUR jag har ansvar för  i klassrummet.

Jag läser, tolkar och skriver det jag måste göra något åt:

• De största skillnaderna är i ytterligheterna – antingen att man läser eller att man inte läser någonting alls
• Barn och ungas avsaknad av starka lärsarförebilder
• Alltför lite tid till läsundervisning och läsaktiviteter i årskurs fyra
• Alltför mycket ensamt arbete i arbetsböcker och övningsböcker
  
• Skolan har en läsutbildarundervisning, att utbilda för att kunna läsa, bokstäver, ljuda och knäcka skriftkoden, men undervisning i hur att förstå text, tolka, textröra sig i den, utveckla den, grubbla på innebörder dvs saknar en undervisning i en mer avancerad läsförståelse.

Detta är allvarliga saker. Det betyder att jag som lärare kan, bör och måste träda in och skapa HUR i alla dessa punkter. En text är också ett begrepp som står för mycket mer än just de skrivna orden. Det är förförståelsen till innehållet, det är innehållet, det är tankarna som väcks av ett innehåll, det är illustrationerna, det är orden och begreppen, det är layout och förpackning, det är filmen man tänker på då man lyssnar eller läser en bok, det är alla andra tankar om sig själv, det man upplever av bilder, inre bilder och gemenskap med text. Det är muntligheten. Det är skrivandet. Det är gemenskapen just nu i detta rum. Den läsning vi gör enskilt och ihop.

Muntligheten kring läsningen är mycket viktig. Den tysta läsningen är och kan vara en liten del av läsningen.Den tysta läsningen behövs för koncentration och förståelse men min erfarenhet är att elever som småpratar om innehåll absolut inte stör en elev som försvunnit in i texterna och läser av brinnande intresse för det som händer i den. Den tysta läsningen som är tyst bara för att den ska vara det undrar jag över.

Högläsning och gemensamskapande kring text är avgörande viktig i min undervisning. Jag har fyra olika former av högläsning och samtliga engagerar eleverna och gör dem medskapande och aktiva. Det är det jag strävar efter.

Då jag lyssnar till Ulf Stark och talet om bokens text och vad den gör med oss blir jag glad och inspirerad. Ulf Stark berättar att bilderbokens text har minskat betydligt. Det är bara att jämföra med Tant Grön, Tant Brun, Tant Gredelin böckerna och dagens bilderbok. Den långa bilderboksläsningen är kanske försvunnen och det går fort, fort att läsa en bok. Högläsningen i kapitelböckerna är försvinnande. Jag höll på att skriva försvinnande liten men det är den inte för dem som läser kapitelböcker hemma eller i skolan lär sig den formen, men den höglästa kapitelboken – var är den?

Det finns mycket som går att bygga in i högläsningen av en kapitelbok. Den underbara väntan till nästa kapitel, fantasin om vad som kommer hända, längtan efter fortsättningen, den långa inlevelsen i personerna som beskrivs och den gemenskap som blir när många lyssnar.

Att härbärgera väntan tänker jag. Boken skapar en liten väntan som jag anser är nyttig och behövlig i dagar där behoven tillfredsställs med en gång. Det är en konst att vänta på något som ska komma. Jag tänker också att vi kanske i allt för hög grad sopar mattorna med alltför lätta texter då vi läser dem för eleverna. Ulf Stark säger att vi adapterar ned texterna till eleverna och vädjar till vår förmåga att adaptera upp eleverna till texterna. Det är ett helt annat perspektiv. Ett perspektiv som går hand i hand med Lev Vygotskijs tankar om utvecklingszonen. Snäppet svårare men fortfarande inom förförståelsens horisont.

Och om språket – ja, då har skolan ett helhetsansvar. En skola där alla är språkutvecklare i en skola där alla elever språkutvecklas!

Ja, det var morgonens tankar.

Anne-Marie