Barn utanför skolan ger sig inte förrän de klarat av saker och ting – i skolan ger de upp innan de ens prövat.
Om jag skriver så betyder det att jag har massor att undersöka. Det betyder inte att jag i skolan ska ställa till det för ungarna som resignerat drar sig ut ur skoluppdraget. Jag måste förvalta mitt påstående och skapa skillnad. Pedagogik handlar om samspel med det vi har att samspela med och kring. Vad som är hönan eller ägget har jag ingen bild av utan undrar mer om inte en tredje part ska inkluderas i resonemanget – tuppen. Genom att föra in det oandade i diskussionen så händer något med den. Skolans uppdrag är att se och verka för den viktiga motivationen att lära sig också i skolan. Om inte får vi väl tänka om. Varför vill inte eleverna lära sig i skolan? Härligt! Det är en stor fråga att bita tag.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Tuppen!!
Jag skrattade mitt första skratt på flera dagar! Tack! Så klart tuppen ska med! 🙂
Jag tror att skolan är helt enkelt FÖR TRÅKIG. Utanför skolan hittar man egna vägar till lärdom. Det bästa är att få experimentera/botanisera i det som är verklighetsförankrat. Skolans pedagogik måste dammas av. Bort med alla bekväma tankebanor. Bort med ”Så här har det alltid varit och så här är det bekvämast” Att vara pedagog måste alltd vara en föränderlig uppgift. Att vara pedagog innebär även ”ny dag, nytt tänk”. Varje pedagog skall syna sin egen pedagogikdräkt i sömmarna. Syna om han/hon är rätt ”assistent” för att tillfredställa det behov ”brukaren” vill ha. Nu sticker jag ut hakan. Det är faktiskt min mening. Jag vet att det finns juveler i landets skolor. Likaså vet jag att goda tankar till förändring finns. Men vad hjälper tankarna om de inte leder till handling. Möt eleven i nutiden. Ta på möjlighetsglasögonen. Pedgogarbetet skall vara datumstämplat.Heja pedagogen! Axla manteln. Heja eleven! Ge pedagogerna den vägledning om vad du vill!
Det var ett gott första smajl-tal. Jag tycker om varje ord. Jag ska göra detta till ett självständigt inlägg. Tack Du Mie, min pedagogiska röst i Norr // Anne-Marie
Det har jag också funderat på. I klassrummet sitter de och har noll intresse för allt utom att bråka med nån.
Det är nog så… de har tråkigt.
Vi säger att de inte kan samarbeta och att de inte kan koncentrera sig. Men så blir det rast och de springer ut på fotbollsplanen och spelar fotboll. Tillsammans delar upp lag och kommer överens. De som bara strulade i klassrummet. Så visst kan de samarbeta och visst kan de koncentrera sig … om de har roligt … om de känner sig motiverade.
Frågan blir då – Hur ska vi få in fotbollen i skolan?
Tirsten
Jag funderar precis lika mycket över varför vissa elever är lydiga i skolan. Varför gör de som de blir tillsagda oberoende av om de är motiverade, oberoende av om uppgiften är meningsfull. Motstånd är i sådana fall en sundare strategi.
Men jag har ändå några teorier som svar på din fråga. Skolan har blivit hostmedicin och kvaliteten på lektionerna har sjunkit som en gråsten i och med alla extra krav och pålagor. Ett av huvudsyftena med en lektion är ju just att ge raketbränsle. Det är extra tydligt i mina ämnen, svenska och engelska. Lektionstiden räcker ingenstans, man måste lyckas motivera sina elever att satsa många timmar fritid på läsning, tv, internet om de ska komma någon vart. De flesta lärare har väldigt ont om förberedelsetid idag. Därför är många lektioner sega och meningslösa. Jag tror att ytterligare ett skäl till bristande motivation är låg studietakt och låga krav. Man måste märka att man lär sig och gör framsteg för att man ska behålla sin motivation.
Jag har dessa funderingar inkluderade i min fråga. Spelregelslärande är en form av lärande men hur och vad verkar den till. Vi har lämnat produktionsskolan och bör forma en skola som utmanar kreativitet och en vilja att ta itu med storproblem av verkliga mått. Jag tror skolan är för konstlad. Lärande är allt annat än det konstlade. Lärande är ständigt. SKolan gör den till något vid sidan av. A-M
Skolan som en fotbollsmatch har jag tänkt ofta på. Ser skolan ut som något alls. Om man marknadsför skolan vad sätter vi då för ord på den? A-M
Jag tycker att det är viktigt att eleverna är så delaktiga de bara kan vara i skolan. De lektioner som fungerar bäst och man känner att eleverna har motivation och är engagerade är när en elev tar upp något som hänt i världen, tex nu när vulkanen på Island hade sitt utbrott. Många elever hade hört om det hemma eller sett på TV. De ville veta mer om var Island ligger, hur en vulkan ser ut, varför den får utbrott mm. Jag själv som lärare tyckte att de var underbart roligt att lära mig mer om vulkaner. Eleverna var så engegerade. Vi måste hela tiden ta in det som händer kring våra elever och i världen i skolan. Vad har eleverna med sig, vad vill de veta mer om mm. Lärare läs nyheterna, böcker mm och få ideer. Eleverna är fantastiska!!!! De är nyfikna, motiverade, enegiknippen om de bara får en meningsfull tillvaro i skolan där de känner sig delaktga! Glöm inte att elever vet sååååå mycket!!!! Det är bara att hitta deras intressen.
JAAAAAAAAAAAAA! och kunskapen är vi i ett sammanhang och kring ett innehåll. A-M
”Hur skall vi få in fotbollen i skolan?” ”De flesta lärare har väldigt ont om förberedelsetid idag.”
Två citat från kommentarerna ovan som speglar en motsättning. (Jag tolkar ”fotbollen” som en metafor för det som är viktigt och väsentligt för eleven i stunden.)
När eleverna spontant springer ut på rasten och spelar fotboll är det just spontaniteten och friheten som är kvaliteten som ger så mycket andra mervärden, inklusive meningsfullhet.
Samtidigt hör vi ofta lärare peka på bristen på planeringstid och jag tror det är just planerandet som gör det svårt att få in ”fotbollen” i skolan.
Jag har begränsad lärarerfarenhet från gymnasiet och vuxenutbildning. Mest har jag arbetat med folkbildning. Men oavsett skolform, så upptäckte jag att de minst planerade lektionerna oftast blev de bästa. Problemen med planering är två:
1) att det blir färdigtuggat. Spontaniteten dödas i ett upplägg där elever har ytterst lite inflytande över processen.
2) det blir väldigt svårt att få in ”fotbollen”, eftersom läraren planerat att man skall prata om ”ishockey” fast det är fotboll alla pratar om.
Min erfarenhet från främst gymnasiet är att många lärarkollegor lade massor av tid på att planera lektioner snarare än att utforska och designa olika möjliga lärprocesser. Mera konkret, det var viktigare att få grupparbetet att fungera och att sätta ”kunskapsmålet” för detta, snarare än att kartlägga och tillgängliggöra ett kunskapsområde.
En konsekvens är att det önskade resultatet är mer eller mindre känt från början och hur spännande är det?
Att lyfta blicken är svårt om man inte har tillräcklig kunskap inom ett ämnesområde för att tänka kritiskt. Kanske skulle lärarens ”planeringstid” ersättas med ”bildnings- och inspirationstid”?
Tyvärr är ju detta i konflikt med tidens extremt ytliga tolkning av resultattänkande, men jag undrar om vi inte skulle få en bättre skola om både lärare och elever vore mindre begränsade av teknikaliteter och ytlig resultat-”styrning”.
I en sådan miljö skulle elevens naturliga vilja att lära förstärkas av lärarens vilja att själva lära (i motsats till att kontrollera) och skolan skulle slippa sitt motsägelsefulla uppdrag.
YES!
Eleverna kan och vet. De är även väldigt nyfikna på vidareutveckling. Det är ju ett av livsfundamenten.
Om så vore att det skulle finnas oändligt många förberedelsetimmar men att öppenhet och ”bjudapåsejsjälvkänslan” inte har tillträde i dialogen med eleverna, ja så länge är undervisningen noll och intet värd.
Jag tycker om ditt innehåll Jens /Anne-Marie
Maria Montessori myntade ett begrepp för många år sedan. Jag tycker det är högst aktuellt alltid… Följ Barnet, sa hon. Ja, vi ska följa barnen i deras nyfikenhet och vilja att lära, vi ska lyssna på dem och ta deras idéer och tankar på allvar. Alldeles för ofta blir det en envägskommunikation i skolan…
Tirsten
Envägskommunikationen är en utväg för den som tror sig veta. A-M