Estonia och språklösheten

Detta inlägg ger jag bort till den jag samtalade med.

Jag är en ordrik människa. Jag har mina ord. Sätter mina ord. Prövar mina ord. Orden är min målarfärg, pensel… mina konturer. Orden spritter i mig. Får jag orda om det här…

…om att förlora alla orden. Att se dem gå under tillsammans med  förlisningen av MS Estonia. För det var vad som hände. Jag måste skriva om att bli ordlös. Inte äga orden alls. Inte få dem att konstruera en inre bild eller sanning utan bara ligga utanför och absolut inte komma in. Jag förstår ingenting och förlorar med ens mitt språk. 

MAMMA ÄR DÖD.

Mamma är död.

Tre enkla små ord. Men det är ett gränslöst avstånd mellan betydelsen innan och efter de är erfarna. Innan är det ord på ett papper. Efteråt … ?

Låt mig förklara. Om Orden. Var och ett en egen berättelse.

Jag utgår ifrån mamma. Men mamma kan betyda pappa, barnet, morfar, mormor, farmor, systern, pojkvännen, hunden…

Ordet: Mamma!

Det första ord ett litet barn formulerar. Ett första ord i livsordboken. Ett ord som är så nära och intimt knutet till själva förutsättningen för livet. Mamma.  Pappa. Ord som benämner en förutsättning.  En förutsättning för själva existensen – den egna. De första orden är knutna såväl till relationen som till livet. Jag är … för att du är…  Mamma. Pappa.

– Mammmmmmmmmmma.

Ett litet barn smakar av ordet in i minsta beståndsdel.

– Pppppppppaaaaaaaaapppppa.

Ord formulerar en livsavgörande relation för barnet.

Ordet: Är!

Två bokstäver som visar på något som är. Det är något existerande. Det finns och det är.

Detta ”är” kan sättas i rörelse. Bli dåtid i ett var…  och ett framtida vara. Detta ÄR är mer än sina två bokstäver.

Ordet: Död!

Stumma ord. Det går inte  att göra mer av detta ord. Det tillåter inte att vi komparerar det… död, dödare, dödast. Vi kan inte göra framtid av död. Död är ett ord som sätter punkt.

Död är ett ord som likt ett svart hål slukar all fortsättning. Död är avstannande. Avslutande. Bortavarande. Ordet har ingen rörelse. Ingen fortsättning. Ingenting. Ordet Död tvingar bort en Mamma som är till en Mamma som  var… Ordet död.

Mamma är…

Vi kan finna ett helt liv i dessa två ord… Mamma är… här. Mamma är….på resa. Mamma är… ute på vift. Mamma är min mamma. Mamma är … mångsysslare. Mamma är gift med min pappa. Mamma är… Mamma är dum

Men alltsammans tar slut med orden Mamma är död!

Vi försätts ständigt i dåtiden då mamma är… ska berättas. Vi försvinner bort från nu. Vi måste tillbaka till då. Där i detta då konserverar vi ett nu. I form av minnen.

Den korta meningen

”Mamma är ute” ger oss en bild av en mamma som gör, existerar och finns. Hon är ute… och vi vet en hel massa om mamma. Vi vet att hon lever. Dessa tre ord är livgivande. Vi behöver inte peta i dem. De pekar själva ut en riktning… de visar på en fortsättning. Fortsättningen har en hel värld av efterföljande ord. En livs levande ordbok omsluter det mamma gör.

Mamma är död.

Meningen är avslutad. Orden omringade av stor bokstav och ett markerat avslut.

Är detta erfaret är varje enskilt ord nytt. Varje stavelse behöver förklaras. Varje ord behöver prövas. Mamma är död. Orden går inte att förstå. De är nyord. Nya ord. I en ordbok som långsamt utvecklas, skrivs in och skapar en ny begreppsvärld.

Orden : Mamma är död.

Jag upplevde ”Mamma är död”   likt ett första ordlöst tillstånd. Jag var en analfabet i ett språk jag tidigare behärskade. Jag har slagit upp vartenda ord i min ordbok. Ord som min omgivning behärskade, som jag tidigare använde… men nu erfaret…  stod utom och bortom min kunskap. Jag förstod inte. Jag måste smaka på orden… som det lilla barnet prövar att begreppa världen i sina första livsgivande ord… mammmmmmmmmma…. Papppppaaaaaaa, med den skillnaden att jag skulle skapa dödgivande ord. Göra död begripligt och faktiskt. Jag måste ge mig in i de ord som gör min mamma död.

Jag är en ordrik människa. Jag har mina ord. Sätter mina ord. Prövar mina ord. Orden är min målarfärg, pensel… mina konturer. Orden spritter i mig. Får jag orda om det här…

…om att förlora alla orden. Att se dem gå under vid förlisningen av MS Estonia. Sjunka ned under stora vattnet. Svepas bort i flodvågen. Att sorgen inte äger någon ordbok? Tänkte jag senare. Jag förstår inte…

Bogvisir

Förlisning

Mayday

… döda.

Jag förstår inte orden. Ingenting förstår jag av det som sägs. Ordboken jag bläddrar i – den är inte längre för mig. Jag måste börja om. Göra orden till mina. Orden är utanför mitt väsen. Ni som använder dem kan lika gärna tala latin. Ni kan lika gärna tala om glassmaskiner och bubbelbad. Jag förstår inte. Mamma är död. Det är ett nytt språk.

Jag är i ett tillstånd av MAYDAY… i språket. Jag ropar ut MAYDAY…MAYDAY… men får för mycket förklaringar tillbaka. Jag är det lilla barnet som prövar orden…

–          bbbbb ooogviiiisiiiiiiiiiir.

Jag prövar orden. Tar dem i min mun.

–          Katt…a… strof.

(Katt – tänk om det kunde vara så. Min son säger…

–          det är någonting som handlar om en katt…

Så prövar vi dem.)

Jag ska leva med dem. Tvingad att leva med nya betydelser. Ord som ska in i mig. Bli mina. Oavsett om jag vill det eller inte. Orden skriver själva in sig i mitt inre lexika. De ber inte om lov. De tvingar sig in… och slår upp mitt bogvisir. Sköljer över med nya ord. Oavsett om jag vill eller inte. De skriver in sig där. Långsamt, mycket långsamt utvecklas en hel begreppsvärld som är knutet till dem.

Mamma är död!

Objekt, verb och … meningsuppbyggnaden fundamental. Enkel. Enklare än så kan det inte bli. Meningsuppbyggnaden. Den är fullkomnad. Avslutad. Självständig. Men dessa tre ord raserar min värld.

Jag slår i ordboken…

Anne-Marie Körling