Min pappa dog när jag var för liten. Det gick inte att förstå att en pappa kan dö. Föräldrar ska liksom finnas och när de inte längre gör det tvingas man som barn att förstå något som inte riktigt vill uppenbaras i sin omfattning. Pappa kommer inte tillbaka. Men jag trodde det. Jag satt uppe i fönstret genom nätterna och väntade hem min pappa. Letade med blicken under lampsken och såg efter skuggorna i mörkret. Kanske är det han som kommer hem? Jag sov dåligt. Väntade ihärdigt. Blev orolig. Nattsömnen liten. Tröttheten för stor. Inte alltid koncentrerad i skolan men hade en lärares lågmälda förståelse att vila i.
Det här var under den tid man inte skulle tala med barn om saker och ting. Man tänkte att de glömde bort och att tystnaden var det friskaste inslag i barns liv. Någon tidning hade skrivit att man kunde ge barn lugnande medel och sömntabletter om de inte sov ordentligt. En dag hade mamma lagt ett brev i min ficka och ordnat ett möte med skolläkaren. Jag skulle ordineras sömntabletter.
Jag minns att jag kände skam. Att något inom mig behövde repareras med något yttre. Jag ville inte ha mediciner och jag ville inte sova bort möjligheten att vänta hem min pappa. Men jag satt hos skolläkaren med mina benen dinglande från höga stolen med ett brev vars innehåll jag inte ville dela med någon. Läkaren tog brevet och läste det noga. Han tittade upp mot mig och så tittade han ner i brevet igen. Han såg på mig och sa:
– Din pappa är död. Du har sorg. Det är inget farligt. Sorg är ingen sjukdom. Sorg är något som hör till livet.
Jag fick inga mediciner. Jag fick veta att jag var väldigt ledsen. Men jag minns en lättnad som gjorde att allt blev större för en stund. Och läkaren sa orden död och pappa. Verklighetens tvingande ord. Orden behövs sägas om och om igen. I barnets takt. Märkligt nog skapade de krassa orden möjlighet att leva.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
