Förlora perspektivet – att se den lilla människan

Det gäller att välja orden. Om vi använder ”små människor” måste man förvalta sin människosyn och inse att man också talar om sig själv. Man kan inte säga liten och tro sig själv stor. Det gäller att veta att vi går på jorden med samma grund. Vet man inte det kan det hända att man blir så stor att man blir för stor, kanske en aning uppblåst, och om man är uppblåst så kan det hända att man tappar markkontakt och flyger iväg till märkliga höjder. Då har man förlorat perspektivet – och markkontakten – och däruppe börjar man tala om små människor. Man tror sig stor. I själva verket har man förlorat perspektiven.

Man kan heller inte låna en annan människas människo- och kunskapssyn och tro att orden räcker för att gestalta sitt perspektiv. Man kan gärna låna kompetens ur en annan människas förhållningssätt och börja pröva vad som händer om man övar sig i att förvalta den, men man kan aldrig någonsin bara ta några ord som låter bra och tro att man genom orden gör skillnad. Nej, orden behöver också sin markförankring. Ord behöver en grund. Och den är grunden är tanken bakom.

Anne-Marie

jag känner en person som kan förvalta det lilla perspektivet och gör det bra. För att fötterna är just på marken intill och orden är de egna ur botten hämtat ur en slags tro och ett synsätt. Och då kan man vara stor. För då behövs det just den stora överblicken. Den kan aldrig någonsin vara uppblåst då.