– Snälla förklara för mig varför du tycker att elever ska ha mobiler i klassrummet, frågade någon i telefonen. Jag tycker det är alldeles på tok fel.
En mobil är precis som hos oss vuxna ett redskap för kommunikation, för att söka information då annan inte är tillräcklig och då nyfikenheten väcks och man bara måste få veta lite mer, se en bild, få ordning på källkritik, söka en bok, en film eller sända iväg en liten tweet för att komma ihåg men också annonsera att man är där man är och intresserad av det man är intresserad. Ibland har vi vuxna mobilerna med för att viktiga meddelanden väntas oss. Då ursäktar vi oss ofta och säger att
– Jag har den på ljudlöst men jag måste ta emot ett samtal under din föreläsning.
På lektioner är mobilen också ett redskap. Elever söker information, översätter svåra meningar, söker på ord för att veta mer, undersöker andra textplatser, fotograferar lärarens meningar från tavlan, antecknar i almanackor, lyssnar till musik under det självständiga arbetet. Det goda redskapet för att spara, förklara och behålla det som är givet i stunden.
Men mobiler som används, kanske för att lektionen inte har något innehåll, för att den inte kommer igång, eller för att det är för svårt … förklaringarna kan vara många … för att man inte orkar med helt enkelt … är något vi måste komma tillrätta med. Jag ser helst att undervisningen inkluderar mer snarare än att eleverna får bära skulden för att de inte följer med. Jag tycker inte att mobilsituationer av det slag där eleven spelar spel, där eleven gör annat, där eleven tar emot samtal under lektionstid är något vi ska acceptera.
Däremot är frågan den – hur vi ska komma tillrätta med problemet.
Den enklaste vägen är att göra eleven till problemet, eleven är den som gör fel och ska justeras, en annan är att titta på hela situationen och våga kasta ett öga på hur lektionen inkluderar eleverna i undervisningen och upprätta en plan för ökad interaktion och meningsskapande och lägga upp en plan för att mobilen i klassrummet ska användas för och till lektionens innehåll och dess utveckling. Det kan också vara en idé att diskutera hur man använder mobilen i sociala sammanhang och låta eleverna diskutera hur de använder sina mobiler så att vi lärare får större kunskap om varför och hur. Därefter ska vi diskutera detta i de pedagogiska diskussionerna.
En av de unga jag känner berättade att de ibland gjorde stunder helt mobilfria genom överenskommelsen – den som först tar i mobilen får betala … detta för att man också behöver stunder där mobilen inte ska påverka i nuet, utan de som är där ska vara där de är och inte påverkas av det yttre eller annan tillgänglighet.
Hur som helst, en mobil som tar eleven från undervisningen är inte en mobil som används till och för undervisningen – det blir problem. Om undervisningen inte inkluderar eleven, där eleven förstår, känner engagemang, får ställa frågor kan mobilen synliggöra att något måste göras och att frågan måste diskuteras.
Vi måste också lyssna till lärare som inte har problem med mobilerna i klassrummet och vi måste lyssna till lärare där mobilerna är ett stort problem i klassrummen. I de pedagogiska diskussionerna ska vi inte ställa oss mot varandra, för eller emot, utan föra frågorna varför och hur och sakligt fundera på varför det är skillnader och vari skillnaderna består. En lärare som låter eleverna använda mobiler kan besöka en lärare som har problem med mobilerna och tvärtom.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
