Skolans verkliga resurser
- eleverna
- lärarna
- gemenskapen
- kommunikationen
- måltiderna
- platsen
- uppdraget och ansvaret
Ja, det var bara en tanke som slog mig. Vi talar så mycket om de yttre resurserna, pengarna som ska hela och reparera. De stora resurserna finns i mötesplatsen. Den avgjort viktigaste läranderesursen i skolan är lärarna. Det är nog dags för ett ansvarserövrande av yrket och ryggradsupprättelse. De sociala medierna talar om kommunikationen och vikten av den. Skolan är en sådan levande mångkommunikationsplats. Det är resurserna!
Och rätten att lära sig är varje elevs rättighet. Varje! Där får vi inte vara resurssnåla utan undervisande generösa! Lärarresursen är människan i yrket.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Intressant noterande och konstaterande av dig Anne-Marie fullblods proffset på pedagogik.
Dina kollegor och politiker skriker efter mer pengar, men det är som att hälla fotogen på en brinnande brasa, det blir etter värre. Resurserna finns redan det gäller som du säger att utnyttja dem på bästa sätt för att nå målen. Plura
Ticketack Plura. Dina ord är stora om min förmåga. Men yrket lärare är en framgångssaga!
Håller med dig såtillvida att jag också ser sakerna på din lista som de primära resurserna, alltså de faktorer som står närmast kärnan i verksamheten.
Men jag tänker också att de yttre resurserna (pengarna vi andra skriker om) är förutsättningen för att de inre resurserna inte skall utarmas. Och pengar i all ära, men den resurs det saknas mest av är tid.
Tid = kvalitet
Utan den blir resurserna ovan verkningslösa.
Och tid kan vi bara få om vi skriker om den eller tar av vår egen och ger till skolan. Så långt är i alla fall jag inte beredd att gå.
Jag menar nog mest att vi ska värna dessa värden, plocka fram dem, se till dem. Vi glömmer det så lätt. Tiden är ett gissel. Man får handskas med tiden på bästa sätt. Kvittot får dock inte vara att lärarna har prickat av att de undervisat om saker och ting utan att eleverna också har lärt sig det undervisningen har handlat om. A-M
Efter att jag skrivit den förra kommentaren gick jag till en lekplats med barnen och funderade vidare på det du skrivit och min reaktion på det.
Jag blir alltid illa till mods när jag läser inlägg som tittar åt ett annat håll än de primära resurserna (d.v.s pengarna), eftersom jag alltid ser framför mig den ”duktiga” personalen som gladeligen slår knut på sig själv både på arbets- och fritid för att fullfölja sitt uppdrag istället för att kräva att uppdragsgivaren faktiskt följer upp uppdragsbeskrivningen med rimliga möjligheter att genomföra den.
Det är den ”duktiga” personalen som förstorat barngrupperna från Skolverkets rekommenderade 12 barn (1- till 2-åringar i förskolan) till de 16 jag jobbar med idag. Det är samma fokus på de ”verkliga resurserna” som ökat storlekarna på övriga barngrupper i förskolan, samt klasser i grundskolan. Det är vidare den ”duktiga” personalen som tagit på sig att utföra mer administration för varje nytt läsår (på bekostnad av de ”verkliga resurserna”). Och så vidare.
Jag tror att det är alltför lätt att blanda ihop ”duktig” med ”engagerad”, och jag tror också att outtalad kritik mot de yttre omständigheter vi arbetar under (som penga- och tidsbrist) är detsamma som ett tyst godkännande. Som att det finns de som inte ser problemet.
Åh jag förstår precis hur du tänker. Klart vi ska värna pengar och tid. Och värna de goda och duktiga pedagogerna. Det är ju de som ska få utvecklas. Jag förstår att det är motsättningar i mitt tänkande, men jag har starka influenser från den kåkstad i Syd Afrika jag nyligen besökte, med en lärare och massor av ungar, bristande resurser ekonomiskt, och massor av önskemål men som trots det arbetar som en fantastisk lärare, det är också så att det motsatta kan gälla – att läraren faktiskt inte syns i alla bristsynsförklaringar. Jag värnar läraren och barnen. I alla lägen. Men ibland blir diskussionen för ensidig och det är inte oss lärare det gäller då. Diskussionen borde få ett ordentligt utrymme för att inte tynga ned i det dagliga. Jag ser massor av det fina. Jag är alltid rädd att ungarna kommer i kläm vilket de göra då personalen kommer i kläm. Pengar är inte hela lösningen, tid inte heller.
Nu började jag också tänka – jag tror jag vill tänka att trots det vi inte har – varken tid eller pengar – för det är nog realiteten – så måste vi värna det vi kan göra, även om vi slår knut på oss själva, vilket jag vet att lärare gör och det ofta. Men ungarna då, som går där just denna tid – de måste ju få ett innehåll trots allt, och ett värdigt sådant. Jag inser också att det är mycket politik i detta med ekonomi. Jag tänker inte riktigt så. Jag tänker mest utifrån skolbesök jag gjort som inte har haft någonting och den makalösa kraft som då syns i läraren. Måste göra det. Och den kraften vill jag åt. Det här är en svår fråga. Jag håller med dig Flumpe!
Intressant diskussion. Även Plura får igång de grå cellerna.
Tycker mig känna igen det här resonemanget från skolansvärld och från andra branscher, som bottnar i två saker. Springer jag på allt som rör sig eller försöker jag förebygga så att saker inte inträffar. Det här är tänkandet bakom systematiskt kvalitetsarbete att gå från att reagera till att agera.
För en sak ska man vara säker på det hjälper aldrig hur mycket pengar du än öser in i en verksamhet om du inte är beredd att ändra arbetssättet. Mer av samma sak är ingen framgångsväg. Du kan ha hur mycket engagemang som helst, men det hjälper föga om du inte också ständigt funderar på kan jag inte göra det här på ett smartare sätt.
Samtidigt ska det bli intressant att se hur huvudmännen kommer att ställa sig till att det inte är de som får besluta om den inre organisationen i förskolor och skolor om 11 månader.
Nya skollagen skiljer på begreppen utbildning och undervisning. Där ni som förskollärare och lärare har hand om undervisningen med förskolechef och rektor som organisatörer. Medan huvudmännen har hand om begreppet utbildning enligt lagen. Här har ni nya begrepp att fundera på. Som jag tolkar det innebär det att huvudmännen har inget att göra med på vilket arbetssätt ni använder resurserna för att genomföra det nationella uppdraget enligt läroplanerna. De kan bara se till att utbildningen utvecklas och kvalitetssäkras.
Hoppas Plura inte rör ihop begreppen så här på lördagskvällen, när det blåser som attan och är kallt. Himla skillnad på vädret på bara några dagar.
Jag tycker om termen ”reciprocitet”, som i korthet handlar om att ge och ta. För mig – i det här sammanhanget – handlar det om att mitt engagemang som förskollärare är beroende av det stöd jag upplever mig få av mina chefer/huvudmän.
Varje sparad krona (för det handlar inte om att begära mer, Plura, det handlar om att behålla det vi har) sänker mitt engagemang ett snäpp. Liksom varje barn ”för mycket” i gruppen. Och så vidare.
Samtidigt:
Varje satsad krona ger mångdubbelt tillbaka i form av engagemang. Liksom varje påbörjat steg i riktning mot hanterbara förutsättningar för den undervisning vi förväntas genomföra.
Jag beundrar ditt engagemang, Anne-Marie, och hoppas våra något olika perspektiv kompletterar varandra! 🙂
Pingback: Tweets that mention Skolans resurser « Anne-Marie Körling -- Topsy.com
Usch frågan är så svår. Men det är något som försvinner i ekonomin och tiden och det är inte den jag vill diskutera egentligen. Oavsett – barn har sin tid i skolan – den är varje dag en slags rättighet – och det är den vi måste värna om. Trots allt. Jag är rädd för en framtid där barn kommer ut i en orimlig värld där de inte är rustade, då hamnar de i utanförskap som de själva får ansvara för.
Omsätt reciprociteten till – vad kan du ge ungarna – och vad ser du för lärande hos dem. Det är den kärnan jag vill åt. En lärare kan vara en lärare utan klassrum och utan böcker – det är läraryrket.
Tankevindlingarna har stormat ser jag, som vädret i natt.
Janne – ditt problem är inte ett arbets- och engagemangsproblem. Det är ett ledarskapsproblem.
Hade det varit en privat verksamhet jag skulle botat så var det första jag gjorde att avsluta dessa ledares jobb och satt dit sådana som förstår vad verksamheten kräver. Fast jag har sett att det blir vanligt även i den offentliga världen.
Vad jag förstår Anne-Marie vill åstadkomma är just det att gå från att reagera till agera med sitt engagemang och sin vilja att fundera, kan jag göra jobbet lite annorlunda trots de resurser jag har.
Och det är de två faktorerna som gör skillnade att du får utväxling: Ledare som vill och kan och medarbetare som vågar annat. Då ska ni få se på attan…..
Pluras stormvarn för en bättre skola.
Vilken styrka är det i stormvarningen Plura? frågar Körling som inte vill ha orkanstyrka?
Vet inte med kan gissa 10 -16 sekundmeter. Fast nu har den bedarrat till gissning vis 5-6 m/s.
Det var bra, en viss turbulens välkomnas.
Aha, jag skämtar med tekniska termer. Men jag kan gissa att det finns mycket frågetecken och ångest kring hur man ska tolka lagrummen framgent. På vissa ställen kommer det att gå lugnar till på andra storma ordentligt när lokala politiker och förvaltningar kommer ha lika mycket att säga till om.
Alla ska följa de nationella läroplanerna oavsett driftsform.
Förskolechef och rektor svara för det pedagogiska arbetet, inte förvaltningarna.
Lagkrav på att alla ska göra skriftliga omdömen.
Och framför allt, regeringen klätt på mer makt på Skolinspektionen för att regelefterlevnaden blir bättre.
Tja det var några stormvarnings klockor. Plura
Ibland halkar man på tangenterna. Ordet ”inte” ska in emellan kommer och ha i fjärde raden.
Jag det är inte direkt några vällingklockors ljud, fast kanske ändå – man måste vakna upp. //A-M
Ska man vara riktigt petnoga är skolan i Sverige en plikt, inte en rättighet. Men det är förstås en plikt som bygger på (mänskliga) rättigheter.
Jag gillar hur tydligt mångdimensionell den här frågan kan vara. Reciprociteten mellan mig och ledningen kompletteras av motsvarande förhållande mellan mig och barnen och därtill kommer ytterligare ett reciprokt(?) förhållande som bygger på hur verksamheten presenteras av kommunen och som påverkar vad föräldrarna använder den till.
(Det är ingen slump att det nästan bara är vi i förskolan som är noga med att kalla det förskola och som försöker framhäva vårt pedagogiska uppdrag. De allra flesta ser faktiskt vår verksamhet som främst barnpassning och avlastning. Även det påverkar innehållet till det sämre.)
Är du i förskolan? Det är en mycket spännande verksamhet. Vrålropa ut vad som sker där – jag gör det här så ofta jag kan. Tack för intressant diskussion.
Förskolans verksamhet behöver mångröstade ord om sig – barnpassningens tid är förbi – innehållets tid och pedagogisk verksamhet är orden!
Det slår mig att vi bör vara noga med hur vi benämner saker och ting inom skolvärlden. Orden är många och vi vet oftast inte vad de är – och det är farligt – orden betyder en hel del i sammanhanget också. Hur vi förstår och vilka värderingar vi lägger in i våra föreställningar och vad som är det faktiska.