Man talar om framgångssagor. De där berättelserna om något fantastiskt. Då jag läser om framgångssagor så ler jag och känner varmhjärtat dunka i kroppen. Jag blir lycklig. Då tänker jag att skolan ska vara en sådan plats där framgångssagorna nedtecknas och får blir såväl biografier som självförtroendestarka individer.
Det är så många styrkor som finns i professionen lärare och styrkan finns i den närhet som eleverna ger oss. Så från och med nu – lärarkåren skriver framgångssagorna. De är ju möjliga om läraren fullt ut gör det möjligt.
Jag tänker på den tid då skolan faktiskt erbjöd eleverna en resa. Då kallade man den en klassresa. Jag vill kalla den en utbildningsresa. Den resan ska ske i första klass. För alla!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Klokt talat! Det tycker jag vi sprider över världen!
Japp!
Den som har gjort en resa har ofta något att berätta? Så tror jag Goethe uttryckte sig och det är säkert sant.
Jag är fascinerad av metaforer och gräver gärna lite extra i dem för att se om vi hittar några intressanta sprickor.
För de flesta av oss tror jag ”att resa” att åka ut och se sig om för att sedan komma hem en smula klokare. Kanske är vi förgiftade av charterturismen som innebar ett ganska passivt konsumerande av upplevelser.
Men nog menar vi något annat? De här utbildningsresorna innebär väl en verklig förflyttning? Ingenting är sig likt efteråt?
Jag delar optimismen och tror vi behöver de här bilderna av skolan som den stora möjlighetsskaparen!
P.S. Var tog sommaren vägen?
Pingback: En framgångsresa « You're no different to me
Anne-Marie, personligen tyckte jag gjorde två resor. En resa från arbetarklassen till medelklassen.
Den andra är en utbildningsresa som du pratar om men det var inte alltid första klass, utan ett farligt springande mellan andraklass och första klass. Hoppas framtidens ungar slipper både tredje och andra klass, så de får åka i din klass, den första. Erfarenhet från Pluras tjugoåriga studier.
Mats – intressanta funderingar. Och fy för charterturism – sangria och allt vad därtill är. Tackar vet jag turism med en flygstol så man kan se världen på eget vis. Det är väl det vi ska önska ungarna i skolan – en riktig utbildningskick – jag kan bara jag vill.
Och det här med sommaren, tog paus ett tag. Blev väl trött och behöver vila till augusti.
Skolan bidrar till förflyttningar. Det kan vara många förflyttningar, faktiskt också de som inte är så goda. Den där självförtroenden raseras och stigman skapas. Det kan betyda att den goda eleven måste vara god hela tiden, den dåliga eleven måste vara sämst hela tiden, och den med diagnos skolbedömd för HELA skoltiden. Jag tror också på de goda resorna, en möjlighet för alla. För mig handlar det om att börja om från början. Tänka om, fundera nytt och ansvarstänka kring professionen, renodla den lite. A-M
Utbildningsresan är inte bildningsresan – ska klura lite på vad jag menar med utbildningsresan. Jag menar något där ansvaret ligger hos läraren.