Jag läste en insändare om en förälder som hade tröttnat på Bamse, barntidningen. Det visade sig att barnet, som var tre, älskade att höra Bamse högläsas av den ömma modern. Jag kan förstå både barn och förälder. Låt mig förklara.
Den vuxne lägger barnet och högläser för det. Föräldrarösten kryper in i barnet och vaggar in i nattsömnen. Bamse är länken mellan barn och förälder. Föräldern som läser förstår inte denna upprepning, denna rituella läsning, utan tröttnar. Det gör föräldrar jämt. De tröttnar på ”mer av samma” och vill ha någon slags förändring. Därför brukar föräldrar ändra lite i texten, läsa fel till barnets förtjusning och faktiska uppmärksamhet på vad som tidigare har berättats vilket är en stor förmåga som vi ska uppmärksamma och dela med barnet. Barn suger i sig närvaro av en vuxen, lär sig ordförråden som kommer ur förälderns röst, den största rösten i världen, och får en text uttryckt och avläst och ut-läst. När barn tröttnar på själva texten och bilderna har de ätit sig mätta av just detta innehåll men aldrig någonsin av relationen till föräldern och stunden där boken, tidningen, kartboken är den sammanförande länken. Och att barnet läser om och om igen, vill lyssna igen och igen och igen, kan innebära något som barnet fortsätter att förstå av innehåll.
Att tröttna som vuxen är något man kan erkänna men förståelsen för barnet som läser av en hel kontext, lever den, somnar i den och längtar efter nästa stund igen – den med Bamse, den med mamma, den med pappas stämma, den med doften av föräldrar och värmen av en arm som har ett eget självständigt blodomlopp och hjärtat som slår. Och föräldern som för några minuter ger, ger, ger orden, texten, bilderna ett hjärta, blod, kött och som får lukta på ett sommarhår hos en tre-fyra-fem-sex-sju-åtta-nio-tio-elva-kanske tolvårsunge! Det är bara att fånga dessa stunder. I tid räknat är de inte långa, men i livskvalitet och för minnet eviga!
Mina minnen av böcker är så. Jag kan höra de böcker jag fick lyssna till om och om igen. Vilket minne jag har av dem! Jag kan dem mer eller mindre utantill. Och jag får dofterna, värmen och rösten på köpet. Det är inte vilken läsning som helst. Den hör samman med relationerna till de viktiga vuxna.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
