Hej Anne-Marie!
Jag har tittat på programmet En skola i världsklass:
Och jag blir både så glad och nedstämd när du pratar om vikten av de pedagogiska diskussionerna/samtalen och att vi lärare längtar så efter att få tala om dessa viktiga saker i stället för att tjata i timmar om kepsar, mobiltelefoner eller tuggummi.
Glad därför att på Twitter och på många bloggar förs de här diskussionerna varje dag och där syns det verkligen att vi lärare vill prata pedagogik och vi vill också lära av varandra och gör det hela tiden i och med det utvidgade kollegiet. Men jag blir också ledsen för på min skola förs våra pedagogiska samtal i kapprummet, vid diskbänken eller i språnget mellan en lektion till en annan. Vi har aldrig några planerade pedagogiska samtal i mitt arbetslag, och jag menar verkligen aldrig. En gång i veckan kommer rektorn på konferens och den varar i 1,5 timme och då pratar rektor i ca 1 timme ibland mer. Då finns det kvar en halvtimme som ska räcka till allt annat…
Sedan tänkte jag på det du sa om att vi måste göra upp med föreställningen om det ’tysta klassrummet’. När jag tog över den klass jag har nu, hade den förra läraren vant eleverna med att få ha musik på när de räknade matematik, bara de satt tysta och jobbade…Och hen blev färdig lärare för bara något år sedan. Det första jag gjorde var att ta bort musiklyssnandet och införa ’Fråga 3’.
För att lärare ska kunna göra upp med den föreställningen, som jag tror sitter så djupt rotad i många gamla och nya lärare måste vi ges möjlighet att fördjupa våra diskussioner, dela våra erfarenheter, samtala kring forskning. Alltså det som jag skrev om först, det du och de andra poängterade flera gånger under programmet.
Och sist, tack för att du påminde mig om att kunskaper är så mycket mer än bara ett ämne. Jag vet ju det, men det är ändå så lätt att stirra sig blind på schema, timplan och skolämnen.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Ja, om man ser kunskaper som ämneskunskaper i första hand, då är man farligt ute. Kunskaper i skolans teoretiska ämnen måste i första hand ses som något som fullständigt revolutionerar en människas sätt att tänka, det handlar om att växa in i ett tänkande som är präglat av skriftspråket.
Från de första skolårens mytologiska förståelse av världen med sagor och sagans färgstarka hjältar och motsättningar mellan ont och gott och andra binära motsatspar måste barnen senare få möjlighet att frossa i det exotiska, i tillvarons ytterligheter, i äventyr med färgstarka hjältar med en tydlig verklighetsanknytning (t ex: Den judiske läkaren Ignaz Semmelweiz kamp mot bristande hygien som orsakade 10 procent mödradödlighet i samband med barnafödande i Wien, svensken Mike Joslins kamp mot fördomar och rasism i det koloniala Guldkusten, Raoul Wallenbergs kamp för att rädda judar under andra världskriget, Rolf Blombergs besök hos huvudskallejägande jibaroindianer med annorlunda sedvänjor som även ger oss perspektiv på vårt eget samhälle, Martin Luther Kings kamp mot segregationen i Sydstaterna osv osv). Med utgångspunkt från den romantiska förståelsen av världen måste sedan läraren locka in eleverna i ett mer vetenskapligt tänkande i en klassrumsmiljö där det fortfarande finns gott om läsmaterial som är förankrat i såväl den mytologiska förståelsen av världen som den romantiska för de elever som fortfarande har behov av det.
Vad vi ser idag är allt för ofta en ämnesfixerad skola där undervisningen styrs av innehållet i läroböcker som försöker att sammanfatta det som är viktigast i det enskilda ämnet – inte med utgångspunkt från barnens språkliga förståelse (se ovan) utan med utgångspunkt från vad som anses vara viktigast i respektive ämne på universiteten. Barnen matas med en urvattnad och livlös version av universitetskurser. I texterna finns inget eller mycket lite liv eftersom allt som ingår i ett visst ämne ska rymmas inom ett ringa sidantal som gör boken billig att trycka och att köpa så att de fattiga skolorna som avsätter löjeväckande små summor till undervisningsmaterial och ofta helt saknar skolbibliotek ska ha råd att köpa dem. Att en undersökning visade att var fjärde elev försämrar sin läsförmåga mellan år 7 och nio i grundskolan (de fick göra om samma läsförståelseprov) är mot den bakgrunden inte förvånande).
Att ändra på allt detta är ingen lätt uppgift eftersom många vuxna som arbetar i skolan har internaliserat den syn på kunskap som finns i läroböckerna.